85-årige Stig Karlsson, fotad av sin dotter Åsa. Bakom honom är bilder på hans älsklingar: Åsa, frun Agneta och hunden Trollet.
Föräldrarna heter Agneta och Stig, och de var ett par i över 50 år. 15 av dessa år tillbringades i lägenheten i Bålsta.
Paret träffades på en så kallad tedans tre år innan 52-åriga Åsa Karlsson föddes. De drack te och dansade, och resten blev, som man brukar säga, historia.
Men åren av äktenskap var inte alltid rosigt romantiska.
– De levde i ett klassiskt svenskt äktenskap för de som är födda på 1930-talet. Han styrde och ställde, hade koll på allt. Men det visades inte mycket kärlek i mitt hem. Pappan visade kärlek genom att hjälpa till med saker, men pratade inte om det, säger hobbyfotografen Åsa Karlsson.
Pappan hade ett företag men sålde av sin del och gick i pension vid 55.
– De hade båt och var mycket på sjön. Och sedan började han själv golfa. Så de skaffade en husvagn och åkte runt till golfbanor och golfade.
Mamman jobbade på Försvarets forskningsanstalt, FOA, men sedan flyttade hon till ett jobb i Uppsala.
– Pappa var väldigt stark, och visade sällan känslor, som andra män födda på 30-talet. Män jobbade ju bara och slet. Men så dog mamma av cancer förra året. Det gick fort. Och då såg jag hur ensam han var.
"Jag såg hur ensam han var," säger dottern Åsa Karlsson från Rosersberg.
Pappans första år av ensamhet ledde till Åsas fotoprojekt, som nu visas i två veckor på Sigtuna museum som en del av Sigtuna folkhögskolas utställning.
– Jag känner hans ensamhet i mig, säger Åsa, och visar några av porträtten hon tagit av sin pappa.
Det är fotografier på honom i hans hem, som nu blivit som ett fängelse. Nästan alla saker i lägenheten betyder något för Stig. Det är minnen från alla dessa år med Agneta och hans vänner – men alla har dött.
– Så han sitter i lägenheten framför tv:n, helt ensam. Han vill bo på ett äldreboende, men är för fysiskt frisk för det.
Åsa Karlsson är en del av en grupputställning som Sigtuna folkhögskola visar på Sigtuna museum.
Dessutom har han börjat få minnesproblem, som orsakats av depression.
– Han var aldrig deprimerad tidigare. Han vet inte ens vad psykisk ohälsa är. Men när hon försvann blev det tomt. Han har ingen uppgift kvar i livet. Jag tror det är svårt att förstå att den människan, som han levde med i över 50 år, inte finns kvar, säger Åsa med skakig röst.
Hon tittar på hans bild, och tar ett djupt andetag.
– Han saknar henne fruktansvärt. Det är det enda han pratar om.
Hur livet ser ut för pappan, fångat av Åsa Karlssons kamera: han har ett trygghetslarm och får medicin i en rulle med angivna klockslag.