I den svala skuggan under höga tallar vid en campingplats i Sigtuna sitter några livserfarna äldre män utanför en lika gammal och medfaren husvagn. De dricker kaffe och äter kanelbulle. Campingplatsen har blivit ett permanent hem för dem.
– Jag hade fyllt 60 och jobbade på ett lager. De bestämde sig för att "reducera" personalen och jag var en av de som fick gå. Sedan hörde vi om att de tagit in hyrpersonal, säger Leif Pedersen, som aldrig kom tillbaka till något jobb.
Samtidigt tog det slut med frun, lägenheten blev för stor och dyr, och han flyttade in i husvagnen.
Han hade nog tänkt flytta hit ändå, när han blev pensionär. När han talar tittar en stor glugg fram där framtänderna en gång har suttit.
– Jag har det jag behöver. Jag ser mig inte som en fattigpensionär.
De andra har en liknande berättelse: de har vid något tillfälle blivit ensamma, förlorat jobb, behövt någonstans att bo men det har varit svårt att få tag i lägenhet och det har varit alltför dyrt. Här betalar de ungefär 3.800 kronor i månaden.
– Man får bara svar "tack för visat intresse", säger Lennart, som bott i drygt fyra år på campingen.
De märker att det under åren blivit fler som bor året runt på campingen eller som har husvagnen som sitt enda boende.
– Det bor barnfamiljer här också ibland, säger Lennart.
– Flera långtradarchaufförer har ställt upp vagn här, säger Göran.
– Titta! Vi har husdjur också!, skämtar Leif och pekar på en husspindel på tältduken.
Innanför har han kylskåp och frysbox, hushållsmaskiner, en bokhylla med plastlådor fulla av torrvaror, kartonger och flera mikrovågsugnar som blivit över. På "tomten" står grillen, blommor i krukor, och runt knuten bilen. De brukar samåka till samhället för att handla. Han har också en egen verkstad, i en liten stuga intill.
De märker att folk kan se ner på de som bor på campingplatser och vissa campingplatser nekar folk att bo året runt.
– En kompis var på anställningsintervju, det var genom en annons på Arbetsförmedlingen. Efteråt ringde arbetsgivaren och skällde ut de på Arbetsförmedlingen och sa "vad är det för folk ni skickar hit", säger Lennart.
Att bo här är annars ungefär som att bo i villa, tycker de.
– Man städar, lagar mat, jobbar lite i trädgården, säger Göran som fortfarande då och då jobbar, "inom IT" och på distans, från husvagnen. Han planerar att köpa induktionshäll till köket.
"Du som har pengar" skämtar de andra.
– Och så har man hobbies. Jag har en gammal Push Alabama från 1969, säger Leif.
Han tycker inte att deras sätt att leva skulle påminna om det amerikanska fenomenet med så kallade "trailer parks" som vi ser i amerikanska serier eller filmer.
– Där visar de bara slummen, mycket missbruk och sånt, och så har vi det inte här.
Men att bo på camping är inte för alla, säger de också. Lennart säger att han hellre hade bott i lägenhet.
– Så klart! Jag har inget emot camping, men att vara här 24/7! Nu är det sommar och grönt, men tänk vintern är här. Man måste hämta vatten, tömma latrinen. Det är kallt. Så går något sönder. Du ska tvätta kläder. Hur ska du torka dem?
Ändå säger de att de trivs och att livet här är bra och socialt, mindre ensamt.
– Här blir det mer av ett socialt umgänge och man har mer kontakt med grannarna än om man bor i en vanlig lägenhet. Det är bra, säger han.
– Jag ångrar inte att jag flyttade ut hit, jag trivs jättebra, säger Leif.
Han bjuder laget runt på den sista bullen.