Arbetsrummet där Lars Björklund tillbringat många timmar under sina år på stiftelsen. Nu ska det städas ur.
Sedan två år tillbaka har Lars Björklund ett Instagramkonto där han lägger ut dikter. Ett urval hänger nu inom glas och ram i Rosengårdssalen i Sigtunastiftelsen. Att sätta dem bakom glas är ett medvetet val. Lars Björklund tycker att det händer något med den glansiga ytan, med allt som speglar sig i den beroende på hur ljuset faller.
– Dikterna är det centrala, bilden kan komma efteråt men den kan förstärka. På nätet sprider jag mina dikter för vinden, det är ett experiment. Det känns roligt att använda en teknik som inte fanns när jag var barn, säger han.
Vi möts i Rosengårdssalen. Solen har gjort entré på allvar och letar sig in genom de välvda fönstren som vetter mot rosengården. Lars Björklund hälsar på distans och lägger höger hand över bröstet upp mot vänster axel.
Efter 19 år på Sigtunastiftelsen går han i pension. Som kaplan, komminister, har han varit sysselsatt med själavård, retreater, samtalsprojekt och kurser bland annat om att möta människor i sorg och kris. Han har också haft ansvaret för att klockan ringer till lunchbön varje vardag, klockan tolv. Ett stort antal människor har sökt sig till honom och hans förhoppning är att de gått därifrån mer stärkta i sig själva, med en känsla av att ha blivit bemötta med respekt och dialog.
Här dröjer han ett tag. Stödjer hakan i handen, tittar ut genom fönstret. Han vill understryka att det är just dialog det handlar om, inte som i debatt eller diskussion då människan redan har bestämt sig och har en åsikt att hålla fast. I dialogen kan människor förändras, menar han.
– Vi har samtalskvällar här på Sigtunastiftelsen då vi inleder med att säga: i kväll har alla rätt, ingen har tolkningsföreträde. Människorna vi möter känner sig inte ifrågasatta, tillrättavisade eller utnyttjade, de kan få känna sig värdiga. Med en människa som inte vill ha en dialog, kan man ju tänka att mötet inte tjänar någonting till. Då ökar avståndet mellan oss och vi har låtit fördomarna växa hos oss båda, säger han och tittar ut genom fönstret igen.
Sista juni pensioneras Lars Björklund. Han fortsätter deltid som vikarierande sjukhuspräst på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Till hösten hoppas han få föreläsa, om sorgearbete och hopp. Det blev ett abrupt slut, alla föreläsningar i april och maj ställdes in på grund av coronan. Men lite överraskande säger han att behovet av det existentiella samtalet har verkat minska, lite som när huset brinner. Då vi måste släcka bränder skjuts det existentiella åt sidan, menar han.
Även för Lars Björklund är tiden vi lever i omvälvande. I andra katastrofer har han kunnat lyssna och dela oron för att därefter kliva ur den och ställa sig vid sidan av. Nu sitter alla i samma rum, ingen kan sätta sig utanför pandemin.
– En del av den kunskap och erfarenhet jag har fungerar inte. Jag måste ta in det här nya, få mer grepp. Det är som att komma i land på en okänd kontinent, man vet inte vad som väntar. Jag känner en oro kring hur stor påverkan det här ska få på mitt liv.
Han tipsar om att prata om oron, hitta positiv distraktion som att läsa, måla, promenera och att se till att begränsa sitt nyhetsintag.
Lars Björklund använder mobilen för att skriva sina dikter. Ett ord, en fras som kommer till honom, knappas in och sparas i ett dokument.
– Att varje dag få en rapport om hur många som dött påverkar oss djupt existentiellt, all information vi har tillgång till ökar rädslan. Scrolla ett par gånger varje dag, inte varje timme.