Arlandarånarna går fortfarande fria

— Nej, själva konceptet är väl känt. Det är ett normalt tillvägagångssätt för ett värdetransportrån, säger hon.
@3a Text:Det var på morgonen efter det spektakulära Arlandarånet den 12 juli 2002 som Marianne Öman kopplades in i utredningen. Rånet var då Sveriges i särklass största och kom så småningom att sysselsätta 30 till 40 poliser.
Tre år senare lades utredningen ner. Ingen hade då dömts för rånet trots att polisen visste vilka som låg bakom. Och inte en krona av rånbytet på 43,9 miljoner kronor hade heller kunnat spåras.
— Vi saknade teknisk bevisning. Och hade behövt DNA eller fler vittnesmål som styrkte att de som vi trodde hade gjort det verkligen var där, säger Marianne Öman.
Klockan var 22.10 på fredagskvällen när larmet kom till Arlandapolisen. Tre maskerade rånare hade då kört in med en personbil på flygplatsen genom en obevakad grind.

Avlossade flera skott
Med bilen tog de sig ända fram till ett SAS-plan som just lastades av en större mängd kontanter till en värdetransport.
Rånarna avlossade tre till fyra skott som träffade värdetransportbilen medan de tvingade till sig pengarna. Det hela var över på mindre än tio minuter och var, enligt Marianne Öman, väl planerat.
— De hade tänkt på alla detaljer för att inte förlora någon tid och riskera att bli tagna.
Mycket tyder också på att rånet var ett insiderjobb.
— Hur kunde de annars veta att flighten hade så mycket pengar och den exakta tiden för när de skulle lastas av?, säger Marianne Öman.
Rånarna flydde sedan i bilen de kommit med och slängde ut vassa stålhinder efter sig för att försvåra för polisen att följa efter. Grinden de tagit sig in genom låste de prydligt med ett nytt medhavt hänglås.
Trots att polisen tidigt tipsades om vilka som låg bakom rånet räckte inte bevisen för att väcka åtal. Sammanlagt delgavs 15 personer misstanke om inblandning i rånet.

Fem satt häktade
Fem av dem satt häktade under våren 2003. Männen var 27 till 28 år gamla och kända krminella. Men släpptes senare i brist på bevis.
I oktober 2003 mördades polisens huvudvittne, en 25-årig man som också han var inblandad i rånet. 25-åringen hade stulit en del av bytet och flytt utomlands men återvänt för att ge polisen upplysningar om rånet i utbyte mot skydd.
— De flesta personer han uppgav visste vi redan var inblandade, men han gav oss en del viktiga detaljer, säger Marianne Öman.
Men inte heller huvudvittnes berättelse räckte för att sätta dit rånarna.
— För ett så grovt brott är inte ett vittnesmål tillräckligt. Särskilt inte från någon som själv förnekar sin inblandning i brottet. Hade han erkänt sin medverkan hade det varit en helt annat sak.

Finska torpeder
Mordet på 25-åringen utfördes av tre finska torpeder i Helsingfors på beställning av en av de inblandade i Arlandarånet. Han dömdes senare till livstid för anstiftan till mord. Flera andra av de rånmisstänkta har också avtjänat olika fängelsestraff för andra brott.
Våren 2005 gjorde kammaråklagare Ulrika Lindsö ett sista försök att sätta dit två av de inblandade i rånet.
Med inspelade telefonsamtal försökte hon bevisa att männen fick 2,4 miljoner av bytet. En av dem, en tungt kriminellt belastad 29-årig man, misstänktes vara en av de tre beväpnade rånare som utförde själva rånet. Men tingsrätten i Stockholm ansåg inte att det kunde bevisas varifrån pengarna kom och männen friades.