Tidningen har tidigare berättat om att det under hösten varit långa behandlingstider för ärenden med barn i riskzon. Thore Nyman Nyman (S), gruppledare i individ- och familjeomsorgsnämnden sade då:
– Vi är oroliga för barnen. För om inte barnen får besked i tid, vad händer då? Barn far illa.
Maries historia är en sådan, fylld av våld och besvikelser.
– Det har hänt sjukt mycket saker konstant i mitt liv. Det är inte ens normalt att bli våldtagen en gång, men att bli våldtagen flera gånger? Jag har förträngt det hela nu, folk ändå skulle inte tro mig. Men vad vinner jag av att ljuga om min bakgrund? säger Marie, som egentligen heter något annat.
Tidningen träffade Marie första gången i fjol. Hon var i behov av försörjningsstöd och boende. Hon nekades först, men till slut fick hon hjälp av Sigtuna kommun.
När hon berättade om sitt liv pratade hon detaljrikt men utan känslor: om den våldsamma pappan, flytten till olika länder och våldtäkter i familje- och behandlingshem.
Tidningen behövde handlingar som styrkte hennes berättelser. De kom senare – en kartong som innehöll bland annat journalanteckningar, orosanmälan, utredningar och beslut från olika myndigheter.
Marie lider av flera diagnoser och posttraumatiskt stresssyndrom. Det började när hon var knappt två år gammal när en vanlig måltid blev mardröm: pappan höll en kniv mot mammans hals. Det var inte första gången som han misshandlat och hotat henne, men denna gång bestämde hon sig för att fly med barnen. De har sedan dess bott i många länder.
Till slut hamnade mamman och barnen i Sverige och Märsta. Marie säger inget ont om sin egen familj, men handlingar berättar om konstant bråk inom familjen, om att mamman inte hade ork och ville bli av med sina problem och sitt ansvar.
När Marie var kring nio år gammal blev hon tvångsomhändertagen genom LVU, lagen om vård och unga.
– Min första handläggare sade "du kommer till en bättre familj än din". Så säger man inte till ett barn. Det enda jag kände till var min familj, säger hon.
Marie har bott i närmare 50 familje- och behandlingshem i olika delar av landet.
– Man har satt mig på förvaring på olika ställen där jag fått bo från några dagar till flera månader, men aldrig i ett helt år.
Resultatet blev brist på kontinuitet. De vuxna har inte haft tillräckligt med tid för att förstå sig på henne. Genom att flyttas runt har hon också missat mycket i skolan under tio års tid. Idag har hon kunskapsluckor. Först nu som vuxen läser hon svenska på grundnivå, för att senare kunna läsa matte.
Enligt handlingarna har hon under vissa perioder varit ett problembarn. Hon hade snattat och testat droger, varit asocial och kunde bli våldsam. Från 2016 har man dock sett en bättring hos henne.
När tidningen träffar henne igen nyligen berättar hon om sitt mål, hennes "hämnd" mot samhället.
– Jag ska plugga klart. Jag vill bli sjuksköterska och starta mitt eget familjehem. Jag vill ge barn den trygghet som jag inte fick.
På frågan om hennes liv kunde ha blivit annorlunda svarar hon att hon hade velat att de vuxna lyssnat på henne istället för att bara bestämma över henne och ifrågasätta.
– Det var kanske svårt att lyssna på ett argt problembarn. Jag har gråtit utan att någon verkligen har lyssnat. Men det är sådana barn som jag ska hjälpa.