Trots massiv kritik från en lång rad remissinstanser valde ett av alliansens partier att rösta ja till regeringens lagförslag. Splittringen i alliansen var därmed ett faktum: i en av väljarnas viktigaste frågor – migrationspolitiken – hade de borgerliga partierna misslyckats med att driva en gemensam linje.
Det handlar om juni 2016, då Moderaterna hjälpte regeringen att baxa igenom den nya hårda asyllagen. I ett slag tvärvände svensk migrationspolitik – från att ha varit en av Europas mest generösa till att bli en av de mest restriktiva. Moderaterna förändrades också. Det parti som under Reinfeldts ledarskap varit en tydlig röst för öppenhet och mot intolerans, kunde helt plötsligt inte få nog av att tala om invandringens problem och att skälla på den politik som man tillsammans med övriga allianspartier gick till val på 2014.
Och det stannade inte vid den nya asyllagen. Förra året öppnade dåvarande M-ledaren Anna Kinberg Batra för att fälla regeringen och styra med stöd av SD, vilket skapade en stor alliansspricka i den så viktiga regeringsfrågan. Ulf Kristersson har under sitt halvår som partiledare hunnit med att både ifrågasätta asylrätten och att ta avstånd ifrån alliansens migrationsöverenskommelse med Miljöpartiet från 2011. Moderaterna har alltså de senaste åren gång på gång föredragit solospel framför samsyn i alliansen.
Men när C-ledaren Annie Lööf i veckan meddelade att Centerpartiet ställer sig bakom regeringens lagförslag om en ny chans för ensamkommande – en lag som förvisso inte saknar problem och som fått kritik från lagrådet – tycktes alla moderata försyndelser vara bortglömda. Trovärdigheten för alliansens migrationspolitik skadas när vi inte för en gemensam politik på området, kommenterade M:s gruppledare Tobias Billström. ”Alliansen 2004-2018. RIP”, twittrarde den borgerliga debattören PJ Anders Linder.
Att Centern trotsar lagrådet i en fråga som rör omkring 9 000 personer är tydligen värre än att Moderaterna nonchalerade remissinstanserna i en fråga som totalförvandlade svensk migrationspolitik. Att C vill hålla fast vid den humana flyktingpolitik som gällde under alla de år som alliansen styrde Sverige – då det exempelvis fanns en bestämmelse om ”ömmande omständigheter” vilken hade varit tillämplig i fallet med de ensamkommande ungdomarna – är alltså en större trovärdighetskris för alliansens migrationspolitik än att M ifrågasätter asylrätten och vill skrota MP-överenskommelsens från 2011? Centerns flyktingpolitik är, tycks vissa moderater och högerdebattörer mena, ett större hot mot alliansens överlevnad än att M driver en egen linje i regeringsfrågan.
Alliansen är inte död. Att Centerpartiet vill ge en ny chans till några tusen unga flyktingar är knappast spiken i kistan för samarbetet. Om det borgerliga samarbetet en dag skulle kollapsa totalt kommer det att ha helt andra orsaker.