Jag menar, i en orolig värld, där polarisering och uppjagade rädslospöken fördystrar all mänsklig kommunikation, är andra vägar till dialog helt avgörande. Konsten kan överbrygga spänningar kring politik och religion. Den skapar identifikation snarare än den slår fast identiteter. Genom litteratur, bildkonst, teater och så vidare möts det universella i människorna. Konsten står för ett genuint demokratiprojekt och är en väg bort från isolering, polarisering och demonisering.
Därför är det viktigt att människor från hela världen kan mötas på konstens arenor. Så sker också på många håll. Den iranska konstnären Mona Aghababaee, till exempel, har deltagit i ett tjugotal internationella utställningar i bland annat USA och Australien. Nu var turen kommen till Sverige. Aghababaee skulle tillsammans med konstnären Samira Hashemi delta i konstmässan Supermarket. Men då tog det stopp.
Mona Aghababaee beviljas inte visum. Trots imponerande cv som utställande konstnär anser svenska ambassaden att hon inte ”kan styrka” att hon är konstnär. Andreas Ribbung, projektledare på mässan, säger till Dagens Nyheter att man helt enkelt översatt det engelska ordet ”artist” fel, men att det finns annat som visar att Aghababaee är konstnär.
För ett par år sedan fick den vietnamesiska galleristen Nguyen Nhu Huy avslag på visum när hon skulle till samma konstmässa. I mars i år nekades syriska konstnären Diala Brisly inresetillstånd för att vara huvudtalare på dokumentärfestivalen Tempo. Och en syrisk musiker, den internationellt kända Omar Souleyman, nekades visum i februari. Han hann dock överklaga.
I fjol mördades den bangladeshiska bloggaren Ananta Bijoy Das – två veckor efter att han nekats visum till Sverige.
När jag hade varit i Libanon 2007 fick jag en idé, som jag skrev om i en ledare 2009, adresserad till Sveriges EU-kommissionär Cecilia Malmström. I Beirut talade man nämligen varmt om det amerikanska kulturhuset i Damaskus – trots att USA:s utrikespolitik inte stod särskilt högt i kurs. Jag tänkte att man borde lägga grunden till ett institutionaliserat kulturutbyte mellan ett antal städer i EU och till exempel Mellanöstern. Konsten skapar inte bara kanaler för kommunikation som går vid sidan av laddade ämnen som politik och religion, utan också för ömsesidiga möten. Gamla koloniala, orientalistiska attityder (”väst ska lära öst”) får inte utrymme i konsten, som i stället förutsätter samma försök till förståelse, oavsett avsändare.
Det är oroväckande om den nya svenska migrationspolitiken också visar sig skapa ännu fler snubbeltrådar för konstutövare som vill till Sverige för att nå ut med sina uttryck och budskap samt träffa kolleger. Sverige riskerar att bli både isolerat, kulturfattigt – och till åtlöje.