Efteråt återstår bara ett rykande berg av bränt kött. De som förpassat staden Jedwabnes flera hundra judar till en lättantändlig lada är katolska invånare i samma stad.
Det hände i Polen 1941. För några år sedan sattes ”Vår klass” upp på Teater Galeasen i Stockholm. I publiken satt vi spända, tårögda. Nyss hade vi lärt känna några av de män, kvinnor och barn i Jedwabne som förråds och massakreras av – aktiva och passiva – medmänniskor i samma stad. Offer och förövare är grannar, klasskamrater, före detta kärlekspar. Vänner.
Polackerna gav sedan de ockuperande nazisterna skulden för massakern. De hade ju sått fröna till detta omänskliga hat. Men kan man frånhända sig ansvaret för en sådan gärning? Kan jag sudda ut mina egna moraliska konturer och gömma mig i en ”massa”?
När jag såg Uppdrag granskning förra veckan gick tankarna osökt till pjäsen. ”Mer bensin och solstickan till svenska folket”, säger en anonym telefonröst i programmet. Tre gånger om. Janne Josefsson svarar: ”Det låter ju väldigt... hårt...?”
Det börjar med att några självutnämnda gruppföreträdare betraktar vissa personer som misshagliga, brottsliga eller annorlunda. Snart ses individer bara som representanter för en utpekad, demoniserad grupp – ett folkslag, vissa religionsutövare. Gruppen förses med repetitiva lögner och stereotyper. Avhumaniseras (”det är du som säger att det handlar om människoliv” säger mannen, som vill sprida bensin och tändstickor, till Josefsson). Människor behäftas med kränkande uttryck. Kallas råttor, löss, kackerlackor.
Eller ”jävla patrask”. Så uttrycker sig den före detta lärare som intervjuas av Janne Josefsson. Mannen är omedvetet pedagogisk: ”Man drar dem över en kam till slut”, säger han. Han vill se asylboenden brinna. Och skiter i om det finns människor därinne, ”om de är muslimer”. ”De kan fanimej brinna i helvetet. ... Brinner de inne så desto bättre.” Det enda han säger sig göra skillnad på är ”muslimer och kristna”.
(Gör nu experimentet att byta ut ordet ”muslimer” mot ”judar” i meningarna ovan och tänk på vad det påminner om.)
Mannens sambo säger att hon håller med, helt och fullt, men att hon egentligen inte vill vara sån, hon har bara blivit sån. Underförstått: det är någon annans fel att hon vill se män, kvinnor och barn brinna inne.
Nazisterna i Tyskland skyllde ”Kristallnatten” på judarna. Bara för att de fanns.
Jag undrar i mitt upprörda inre varför Uppdrag granskning vill legitimera sådana här extremistiska åsikter genom att låta dem framföras i mängd, med emfas, och bara mötas med tama motfrågor? Den före detta läraren tycks ju inte ens veta att mängder av invandrare, inklusive muslimer, jobbar och betalar skatt i Sverige.
Men kanske säger fler människor så här? Att de vill tända på. Att det ska brinna. Utan sätta det i verket själva.
Har dessa människor då glömt att det faktiskt har hänt på riktigt?