"Kackerlackor" var huturegimens benämning för de tutsier som tidigare flytt från Rwanda och ville återvända hem. Det avhumaniserande ordet smattrade dygnet runt från huturegimens radiokanal. När propagandaretoriken tippade över i handling gick det fort: på bara tre månader 1994 slaktades nästan en miljon män, kvinnor och barn av mördare som bara såg kackerlackor.
Folkmordet följde ett känt mönster. I den nazistiska propagandafilmen ”Den evige juden” från 1940 jämförs den judiska diasporan med vandringsvägarna hos råttor. Vi vet hur det gick sedan.
I veckan uppmärksammades hur Karin Forell, sverigedemokratisk ledamot i Norrköpings kommunfullmäktige och nämndeman i tingsrätten, i ett diskussionsforum drar paralleller mellan flyktingar och grisar. En flykting som fött barn vid makedonska gränsen tvingades tvätta sin nyfödda över en lerpöl utanför tältet. ”Grisar badar ju i gyttjepölar, dom mår så bra så”, ansåg SD-politikern.
Uttalandet är förstås rasistiskt, men det har också typiska avhumaniserande konnotationer. (Hur dömer förresten en sådan nämndeman?)
Avhumanisering är dock något som vi alla riskerar att bidra till, även då vi i grunden har goda syften. Att bli varse språket är viktigare än någonsin. Valet av ord gör nämligen stor skillnad.
Tankesmedjan Tiden har studerat hur Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Aftonbladet och Expressen uttryckt sig om flyktingar. I rapporten ”Ordval som avgör. En undersökning av dagstidningarnas avhumaniserande flyktingretorik” avslöjas ett språk som anspelar på flyktingar som säkerhetsproblem, som ”de andra” eller som ”illegala”. Nyhetsrapporteringen väljer aktivt att avhumanisera, när den egentligen vill porträttera verkligheten, menar tankesmedjan.
Tiden har mätt frekvensen av de negativa orden flyktingkris, tryck, våg, flöde, kollaps, press, hot, illegal, belastning, katastrof, volymer, problem och mass-. Flyktingmottagandet beskrivs, i olika exempelmeningar, i termer som hotar, kris, fara, kollaps, ström, flöde, tryck, våg, press eller börda. Flyktingar väller och stormar. Och samhället efterfrågar kontroll, broms, stopp och larm för det som står på spel – och för att kunna veta vem som har ärligt uppsåt. Flyktingar nämns vidare tillsammans med begrepp kring terrorism, attacker och IS.
Tiden betonar att många artiklar har ett humanistiskt syfte, men att budskapet förstörs av ett avhumaniserande språk.
Orden som används för att beskriva flyktingsituationen har betydelse för hur vi känner, tycker och agerar. De påverkar rädslor, empati och handling. Fallen Rwanda och Nazi-Tyskland är extrema. Innan det ohyggliga hände där ville de flesta inte tro det värsta. Men om tillräckligt många använder avhumaniserande ord kan de grövsta handlingar plötsligt ses som legitima.
Ingen ska behöva beskrivas som kackerlacka, råtta eller gris. Och inte heller som ett flöde.