Svårt att veta om man inte dristar sig till att fråga den som tömmer papperskorgen. Men om personen ser ut att komma från Afrika eller Mellanöstern – vilket städpersonal ofta gör – så tänker många kanske inte ens att hon eller han kan vara annat än städare till yrket. Trots att det, precis som inom exempelvis taxiföretagen, finns överkvalificerade medarbetare på städfirmorna. Det är naturligtvis inget fel med att vara städare eller taxichaufför. Men det är oförsvarbart att inte ta vara på människors unika kompetens. Hur svårt kan det vara att ta reda på vad folk kan och låta dem snabbt bygga vidare på det?
Verkligheten bekräftar nu i stället våra fördomar, och vi hamnar i en ond cirkel. När en boende i det vita medelklassområdet tilltalar sin afro-svenske granne i trapphuset så kan det låta så här: ”Städar du här?” Och när samma mörkhyade granne står i tvättstugan: ”Vem tvättar du åt?” (underförstått: du jobbar väl åt hemtjänsten?). När det i själva verket handlar om en tjänsteman i ledande ställning som bor i huset och tvättar åt sin egen familj.
Vi bär alla med oss djupa, kanske omedvetna, föreställningar om ”den andre”, som vi fått med oss genom uppfostran, utbildning och kultur. Föreställningar som vi måste ta ansvar för. Centerpartiets välfärdspolitiker Ingrid Hermanssons tidigare förslag om att arbetslösa somalier kunde ”springa och köpa fikabröd” åt chefen på arbetsplatser är ett typexempel på sådana reflexer. Eller värre än så: ”En som varit arbetslös länge, till exempel en somalier i åtta år, kan aldrig slå ut akademikern”, sade Hermansson.
”Aldrig”, var ordet. Detta är något mer än bara ett klasstänkande.
Långtidsarbetslöshet och utanförskap drabbar människor med vitt skilda bakgrunder. Då ska inte den allra mest utsatta gruppen stigmatiseras och placeras i ett tjänarfack. Om integrationsåtgärder rider på dylika föreställningar bör de ifrågasättas.
Integrationspolitiken är relativt ny; 1998 bildades Integrationsverket. När regeringen Reinfeldt tillträdde 2006 försökte man ändra inriktning för att ”bryta utanförskapet”. Integrationsverket lades ned 2007, och 2010 avvecklades även integrationsdepartementet. Integrationspolitikens mål skulle främst uppnås genom generella insatser som gällde hela befolkningen, oavsett människors bakgrund. En sund tanke, vars utgångspunkt är att behoven i grunden ser lika ut. Och att alla samtidigt är olika.
Men om man inte kraftfullt tar itu med den strukturella diskrimineringen, så kommer generella åtgärder ändå inte att fungera – hur goda förutsättningar den utladsfödda än har för att göra arbets- och bostadskarriär.
Med så kallad integrationspolitik kan dock fördomarna förstärkas. När gratisarbete som krav för personer med försörjningsstöd lanserades i Uppsalacenterns valplattform, var det knappast 55-plussare, funktionsnedsatta eller unga utan gymnasieexamen som avsågs – kategorier i den grupp som står längst bort från arbetsmarknaden. Nej, åtgärden var direkt riktad mot ”flyktingar”. Det kallades integration.
Människor som varit arbetslösa länge blir inte långsiktigt anställningsbara med fyrkantiga krav, utan med individanpassad träning och coachning. Flyktingar som bär på färska krigstrauman blir inte bättre på svenska om de berövas trygghet.
Socialdemokraterna kommer sannolikt att fortsätta arbetet med att utveckla en generell politik för att komma tillrätta med sådant som för individer med olika bakgrund kan leda till utanförskap och segregation. Det är i så fall bra.
Men då måste vi också kunna lita på att en ny, S-ledd regering håller sitt vallöfte från 6 september, och verkligen genomför en stor, folkbildande insats om olika former av rasism.
Vi kan ju var och en börja med en storstädning bland våra ingrodda fördomar.
Maria Ripenberg,
ledarskribent