I april i år återlämnade riksdagen den sista av två nedplockade barockmålningar till Nationalmuseum. Georg Engelhard Schröder (1684–1750) hade målat Venus respektive Juno med bar överkropp. Susanne Eberstein (S), vice talman 2013 då den första tavlan plockades ned, gav en högst grumlig motivering i SvD: ”Det är tråkigt med en barbröstad kvinna när jag sitter på offentliga middagar med utländska gäster. Jag tycker det känns lite svårt att sitta där med män som tittar på oss kvinnor.”
Att ”utländska gäster” skulle få sitt sexbegär väckt av de gamla tavlorna, och projicera det på kvinnorna vid bordet, synes mig inte bara långsökt utan även kränkande mot dessa gäster.
Det är sannolikt få som reagerar så på nakna 1700-talsmotiv. Även män, barn och keruber avbildas för övrigt utan kläder av Schröder med flera. Visst, vi bör se på även konst ur ett genusperspektiv. Upptäcka den manliga blickens förtryck och strukturerna där vi alla ingår. Vi ska reagera på objektifiering av kvinnokroppen. I barocktavlan eller underklädesreklamen på gatan.
Men när blir nakenheten sexualiserad? Vems ”öga” vill begränsa kvinnors offentliga ammande eller tvinga på förskolebarn bikiniöverdel? Varför stoppades nyligen en barbröstad 14-årig tjej på ett badhus i Göteborg när hon, som feminist, ville bada som en kille?
Synen på hur mycket nakenhet som kan tålas är kulturellt betingad och varierar över tid. Under 1800-talets viktorianska epok sexualiserades även döda ting: svarvade bordsben kläddes i byxor. I filmen Timbuktu protesterar en fiskförsäljare när fundamentalister vill att hon ska komplettera burkan med vantar. Det manliga ögat har fått ett oproportionerligt övertag.
Som UNT:s konstkritiker Sebastian Johans skrev i gårdagens UNT är konsthistorien förvisso uppbyggd kring den manliga blickens ägandebegär. Det må vi förhålla oss till. Men ska rubbet stuvas undan på Nationalmuseums vind?
Som Johans också påpekar, är det lätt att se att den danska konstnären Tom Krestesen har ett annat ärende. Hans tema är berörande existentiellt, mörkt, smärtsamt – och bultande av liv. I centrum för ”Höga visan III”, en del i verket ”Fris om liv” som Sveriges geologiska undersökning (SGU) nu forslat bort, finns ett älskande par som för tankarna till Edvards Munchs berömda ”Kyssen”.
Enligt SGU:s motivering överensstämmer inte konstverket med myndighetens ”värdegrund och jämställdhetssyn”. Till UNT säger enhetschefen Magnus Andreasson: ”För mig är det jämlikt att ingen känner sig besvärad.”
I Ray Bradburys dystopi ”Fahrenheit 451” bränns varje bok som kan tänkas besvära någon grupp av människor. Det är lätt att se hur konsten skulle utvecklas i ett sådant samhälle.
Vill man inte bli besvärad bör man kanske undvika konst och köpa något harmlöst på Ikea. Tillämpningen av en värdegrund kräver fördjupad insikt – annars förlorar den både grund och värde.
Fotnot: Läs mer och se ”Höga visan III”: Kultur B2.