En ny upphetsad debatt om hijab – den sjal som en del muslimska kvinnor bär – har seglat upp. Orsaken är att kvinnor som bär hijab representeras i offentligheten. I det ena fallet välkomnar en lärare från Gävle, som en av 99 Gävlebor, besökare till staden på skyltar längs E4. Omedelbart fick Gävle kommun mängder av islamofobisk kritik. Nyligen vandaliserades en av de digitala reklamskyltarna. Att en Gävlebo representerar Gävle var tydligen skäl nog att begå brott.
Hätska reaktioner har också riktats mot fackförbundet Unionen. I dess kampanj ”Kan du bli medlem?” figurerar en kvinna med slöja. Bevisligen finns många anställa i Sverige som bär hijab. Men de ska, enligt kritikerna, inte synas, för då ”normaliseras slöjan”. Slöjan kopplas till hedersförtryck och förutsätts således alltid vara påtvingad.
Är det verkligen så enkelt?
Studenten Inas Hamdan påpekar i en insändare i DN att frihetsikonen Malala Yousafzai bär slöja, och att målet borde vara kvinnors frihet, oavsett huvudbonad. Kvinnor som är hedersutsatta, skriver hon, bär ofta slöja. Men det finns också kvinnor som lever i hedersförtryck som inte har slöja. Liksom kvinnor som bär slöja men inte är förtryckta.
Kan Gävlebor, Unionsmedlemmar och andra avgöra om kvinnor – oavsett huvudbonad – är förtryckta eller ej? De flesta muslimska kvinnor i världen går för övrigt barhuvade.
Och talar vi inte generellt för mycket över andra kvinnors – bara eller täckta – huvuden? Vi kan se slöjan som en konsekvens at ett strukturellt problem, men måste respektera individen, skriver Hamdan.
Det är som om den berömda svenska toleransen plötsligt har imploderat till blivit dogmatisk trångsynthet. Åter bör vi iaktta vår egen historia. Fram till för drygt hundra år sedan täckte gifta kvinnor i Sverige huvudet med sjal, av religiösa skäl. (När Paulus bud om den kristna slöjan formades täckte både judiska och romerska kvinnor håret som gifta.) Med industrialiseringen började svenska kvinnor lätta på schaletten. Håret syntes alltmer. Sedan kom hattmodet. Detta var en process, som beskrivs av idéhistorikern Elisabeth Hallgren Sjöberg.
Alice Teodorescu skriver i en ledare i Göteborgs-Posten att de nämnda skyltarna ”cementerar stereotyper av muslimska kvinnor”. Men de är porträtt, inte nidbilder! Hon skriver vidare att kvinnor i Iran kämpar ”för att slippa bära slöja”. Men iranska kvinnor kämpar mot tvång enligt lag. De vill att slöja ska vara frivilligt.
För så ska det vara i en demokrati. Ingen ska tvingas ha högklackat på kontoret. Män får ha kjol på jobbet. Bikini eller burkini, whatever.
Vuxna kvinnor som själva vill ta på sig en sjal får göra det. Och då kan ju inte samhället lägga en jättestor ”osynlighetsburka” över dem och hävda att de aldrig ska få porträtteras i sin egen rätt.