Den borde nämligen inte kunna följas av det där bakslaget som brukar komma som ett brev på posten efter varje delseger i kampen för jämställdhet.
Som efter franska revolutionen. Kvinnor som stått sida vid sida med männen på barrikaderna underordnades brutalt — igen. Arbetardottern Olympe de Gouges synade fraserna ”frihet, jämlikhet, broderskap” och ”les droits de l’homme” (”människan” och ”mannen” heter likadant på franska). Hon noterade att kvinnorna och slavarna lämnats utanför. 1791 lät hon publicera ”Deklarationen för kvinnans och medborgarens rättigheter”, varpå hon halshöggs.
En manlig revolutionär använde de Gouges öde som en varning till alla kvinnor som försummade sina plikter i hemmet: ”Vill ni imitera henne? Nej, ni vill säkert känna att ni endast är intressanta och värda uppskattning när ni är som naturen har ämnat er.”
Nyligen skrev Maria Schottenius i DN om frigörelserevolutionen 1968, där det i radikala kretsar förekom försvar för våldtäkt. Kvinnor skulle inte ha ensamrätt till sina kroppar. Man resonerade alltså precis som många män gjort tidigare i historien, då inte minst kvinnor i beroendeställning och utan makt varit fria byten.
Synen på kvinnokroppen som allmän egendom har nog de flesta av oss kvinnor erfarit i någon form. Det är djupt kränkande att uppleva, och värst är den naturligtvis när den leder till våldsamma övergrepp. Därför är det lätt att bli berörd av den kraft och beslutsamhet som finns i den samlade Metoo-rörelsen, vars 65 upprop och 100 000 namnunderskrifter i tisdags överlämnades till jämställdhetsminister Åsa Regnér (S). Uppropen innehåller, som juristen Emma Fagervall uttryckte det, vittnesmål från gränslöst modiga kvinnor, icke binära och transpersoner.
Den enorma kraften i dessa berättelser har inte hindrat kritiker att försöka dra ned hela rörelsen i snömodden. Mest omtalad är Staffan Heimersons krönika i Aftonbladet, som kallade Metoo-rörelsen för en häxjakt med drag av Stalins utrensningar — de som alltså ledde till miljontals människors död. Det har också anförts kritik mot att ”kvinnor springer i flock”. Men det blir mer än en flock när så många som drabbats av sexism, trakasserier och övergrepp gör gemensam sak. Det kallas struktur. Det betyder inte att alla män är förövare — långtifrån. Men förbluffande många män reagerade med förvåning över Metoo-berättelserna — som om de ingenting märkt.
Utpekanden i pressen med eller utan namn har med fog fått en del motstånd. Pressetiken ska diskuteras varje dag, och varje fall är unikt.
Allmänhetens pressombudsman, PO, uttalade sig nyligen kritiskt om namnpubliceringar i Metoo-bevakningen; de framstår som slumpmässiga vilket skadat förtroendet för pressetiken, menar han. Detta är allvarligt, men inte Metoo-rörelsens fel.
Det finns de som uttryckt att Metoo har ”gått för långt” och till och med borde stoppas. Men en folkrörelse som består av hundratusentals individer är ingen grupp som kan ställas till svars för enskilda individers övertramp. Man angriper exempelvis inte antinazismen som strömning för att där finns enskilda våldsbejakare.
Ett argument som också hörs för att förminska Metoo är att kvinnor som leder rörelsen tillhör en privilegierad ”elit”. I Sverige har Metoo förvisso startat som en räcka tunga branschupprop, med kulturarbetare i första ledet. Men i kölvattnet har vi, via Facebooksidor, kunnat ta del av vittnesmål från kvinnor som ensamma burit på oerhörda erfarenheter hela livet och som först nu, tack vare Metoo, vågat öppna sig. I flera fall har övergreppen börjat i fyraårsåldern med föräldrarna som de initiala förövarna. Precis som Evelyn Schreiber konstaterade i en DN-krönika: ”Modiga kändisar tände elden, men det är de anonyma kvinnorna som håller lågan vid liv.”
Därför är Metoo en levande och hoppfull revolution. Den ger oss alla råg i ryggen att sätta gränser och säga ifrån.
Maria Ripenberg
Ledarskribent