Det gick att skratta åt attityden hos den kontrollfixerade, förfördelade, ”jämställdhetsföreläsande” mannen, gestaltad av Lo Kauppi i ”Vita kränkta män” på Uppsala stadsteater förra fredagen. Men när de verkliga ”kränkta” männens önskan om död och pina åt kvinnor snart väller fram på en storbildsskärm, ja, då är det inte lika roligt längre. Alla citat som används i föreställningen är autentiska. Hatet mot den fria, självständiga, aktiva/aktivistiska kvinnan verkar fullkomligt desperat.
Vanligtvis går kvinnohatet hand i hand med rasism. Vilket måste betyda att en del av dessa näthatare är samma personer som sprider fördomar om ”muslimskt kvinnoförtryck” och utpekar vissa etniska grupper som mer benägna till våldtäkt. Själva förespråkar dessa anonyma hatare just sådana ”metoder” inför hela världen. Bland annat blev en ung tjej, som skrivit en kritisk låt om Sverigedemokraterna, kallad en ”hora” och ”slyna” som borde ”få vad hon tål” och ”näthatas tills hon bryter ihop”, utsättas för ”gängvåldtäkt” och så vidare.
Tack och lov meddelade Alexandra Pascalidou i onsdags att hon återvänder till jobbet som programledare på ”Ring P1”, efter att tidigare i veckan ha velat hoppa av på grund av det rasistiska drevet mot henne. Hatet får inte tysta oss. Men självklart skrämmer det.
2012 blev Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg uppmärksammad på grund av en massiv, organiserad hat- och hotkampanj, sedan tidningen granskat rasistiska nätsajter. Mejlen och messen var gränslösa i sin grova förnedring, avhumanisering och önskan att tysta Linderborg för gott. De fyllde samma funktion som terrorism. Hotens innehåll var besläktat med Breiviks föreställningsvärld; de var politiska, antifeministiska, sexistiska, rasistiska. Åsa Linderborg kunde inte bo kvar hemma.
2013 gjorde Uppdrag Granskning reportaget ”Män som näthatar kvinnor”. Reportrarna konstaterade att kvinnor, oavsett politisk hemvist, drabbas av förnedring kring sitt utseende samt av våldtäktshot och tillmälen som ”hora” och ”fitta”. Värst utsatta var kvinnor med utländsk bakgrund, där sexismen också var rasistisk. Överlag har kvinnohatet ofta kopplingar till rasistiska ideologier.
Vilka är det då som näthatar kvinnor på 2010-talet? Den enda gemensamma nämnaren tycks vara att de är män.
När jag ser på nyheterna hur kvinnor åter blir måltavlor i krig, och hur sexuellt våld används i folkmordssyfte, kan jag inte låta bli att associera till det oresonliga, frätande hatet som glimtar fram på olika sajter. I sändningarna just nu handlar det mest om IS fasansfulla behandling av främst yazidiska och assyriska kvinnor och flickor. Sedan ser vi Boko Haram och deras övergrepp på flickor. Den skakande, enormt omfattande och grova sexuella tortyren av allt från flickbebisar till äldre kvinnor i Kongo hör vi inte lika mycket om.
Det var under andra världskriget som våldtäkter blev ett massfenomen. På 1990-talet, efter krigen i Rwanda och forna Jugoslavien, började man diskutera våldtäkt i termer av krigsbrott. FN har sedan år 2000 antagit sju resolutioner om Kvinnor, Fred och Säkerhet, varav fyra handlar om sexuellt våld i väpnade konflikter. Men våldtäkterna fortsätter, även efter konflikter, eftersom det sexuella våldet normaliserats.
Nyligen beskrev Svenska Dagbladets kolumnist Jenny Nordberg kvinnohat som ett hot mot världsfreden. Enligt forskare är graden av våld mot kvinnor en indikator på hur farligt ett samhälle är för alla sina invånare – och för sina grannar. ”Civilisationernas kamp” står i framtiden, menar forskarna, mellan dem som anser att kvinnor är människor, och de som inte gör det.
Att vi ska göra allt vi kan för att bekämpa våld mot kvinnor är självklart. Därför oroar det växande hatet och de ökande hoten på nätet. Varför vill dessa män oss kvinnor så illa?