Tja, de kanske är syskon, tänker jag. Eller så har de ”inte nödvändigtvis mer (gemensamt) än generna som styr deras pigment”, föreslår Ivar Arpi och Adam Cwejman i baksidestexten till sin bok ”Så blev vi alla rasister”, inledd med ovannämnda citat. Nåja, med tanke på vad mörkt hudpigment kan ställa till med inom utbildnings- och rättsväsende, arbetsliv och så vidare har de två troligen – tyvärr – lite mer gemensamt än melaninet. Efter att ha läst en rad antologier från 1980-talet och framåt om livet i Sverige, skrivna av afrosvenskar, håller jag det för troligt. Allt går igen. Det finns erfarenheter som följer med identitet, särskilt om man inte tillhör majoritetsbefolkningen. Fråga även judar, romer och samer.
Vi vårdar de identiteter som vi bejakar för att få vara hela, integrerade varelser. Träffar likasinnade, utökar kunskaperna. Vare sig det handlar om att vara med i ett kvinnoförbund, ett kristet parti eller ett samtalsforum för afrosvenskar. Inte sällan är värnandet av identitet en politisk handling. Även om vi alla har många identiteter.
Utan ett visst mått av identitetspolitik – och separatism – utvecklas inte samhället. Ta medborgarrättsrörelsen i USA eller verkligheten bakom tv-serien ”Fröken Frimans krig” som exempel. För att driva förändring som gynnar individer krävs kollektiv organisering med gemensamma strategier.
Jag har själv varit med i flera nätverk för kvinnor som tyvärr behövs än. För inte länge sedan motarbetade de flesta instanser kvinnor. Det födde kampen för jämställdhet. Denna vore dock meningslös om kvinnor uteslöt män från dialog och skuldbelade varje man för evig tid.
Forskning visar att de vi lärde oss först inte går att radera i det undermedvetna. Fördomar mot kvinnor sitter därför djupt. Men vi kan skapa en ny medvetenhet genom att konfrontera oss själva. Det är läskigt, det blottar våra tänkesätt.
Samma sak gäller djupt nedärvda lögner kring människor med mörkare pigmentering. I sin bok är Arpi och Cwejman tyvärr ofta lika kategoriska och svepande som den ”identitetsvänster” de kritiserar. I stället för att fokusera på extrema avarter, som motstånd mot blandäktenskap, hade författarna kunnat söka djupare orsaker till de faktiska rasistiska strukturer som de ändå erkänner finns. Dessa är nämligen avgörande för att alla människor får lika livschanser. Rasistisk behandling och diskriminering gör att väldigt många får problem med hälsan. Det är lätt att raljera om ”mikroaggressioner”, men att gång på gång, från barnaåren, bli utsatt för rasism sätter förödande spår i människan.
Det finns relevanta uppslag i boken som kunde ha tagits längre. ”Mångfaldskompetens” är helt klart ett märkligt begrepp; om public service använt det vid rekrytering är det olyckligt. Varför skulle en kurd vara kompetentare i mångfald än en östgöte? Det är bra att SVT och SR vill att alla tittare/lyssnare ska känna sig representerade i rutan, men i stället för ytlig spegling borde hela samhället fokusera på verklig jämlikhet och rättvisa förutsättningar. Sannolikt vill SVT och SR få in fler perspektiv. Det handlar inte om att, som Arpi och Cwejman tror, människor med annan bakgrund än svensk tros besitta särskilda ”egenskaper”, utan om att de kanske kan bidra med andra erfarenheter. Precis som kvinnor, när de en gång tog plats i journalistiken. I politiken ifrågasätter ingen längre varannan damernas.
Grundfrågan är dock varför det är så få invandrare på exempelvis journalistutbildningen. Arpi och Cwejman talar sig varma för meritokrati, men den förutsätter ju noll diskriminering och ojämlikhet. Annars blir det något annat.
För en grupp är spegling centralt: barn. Tack och lov finns numera filmer, böcker och leksaker där människor har olika färger. Det hjälper de minsta (icke-vita) att forma sin identitet. Då slipper de kanske kanske bli separatister i framtiden.
Men det behöver alltså inte vara något fel med det, om syftet är att driva samhället i positiv riktning – för oss alla.