Vi lever i ett land med avancerade jämställdhetslagar och -normer. Men Sverige har låg andel kvinnor på chefsposter i näringslivet jämfört med andra länder i EU. Styrelserna är inte jämställda. Den rekordhöga sysselsättningsgraden maskerar ett omfattande deltidsarbete. Eller deltidshemarbete. Pappor tar inte ens ut var tredje föräldradag. Men det går åt rätt håll. Eller är jag bara en ”pk-produkt” när jag tycker att det hållet är rätt?
DN:s Greta Thurfjell rör upp känslor med sin vurm för hemmafrulivet och njutningen i att vara en kuttrande, devot hustru. Hon avstår nämligen från fakta; att gräva i hur det var på riktigt när kvinnor inte hade annat val än att serva mannen i hemmet. Riskerar unga (uppenbarligen arbetande) kvinnor i dag, som säger att de suktar efter hemmafrulivet, att behöva byta varje blöja, stryka varje skjorta, samtidigt som de avstår inkomster och pensionspoäng? Tror inte det. Försöket till debatt blir därför bara vanvördigt och dumt. Feminismen är dessutom ingen ”trend” – den har av nödtvång funnits i minst 300 år – och kvinnors lika rättigheter är människors rättigheter. De står över politiken.
Jag tror nu inte att Thurfjell vill inskränka någons rättigheter. Och jag gissar också att fundamentalism har skadat feminismen. Man kan visst få tala om typiskt ”manliga” eller ”kvinnliga” drag. Men dessa drag kan å andra sidan finnas hos alla. Skillnaderna mellan individer är större än dem mellan könen. Oavsett allt detta ska alla ha samma chanser att förverkliga sina livsdrömmar. Vi vet av erfarenhet att detta fallerar om vissa människor förväntas vara hemma och underkasta sig. På grund av sitt kön.
Allt landar i synen på individen. Låt säga att en förälder säger att ”min flicka ska aldrig få ha rosa klänning”, fast flickan vill det själv. Sedan kommer sonen och vill ha rosa klänning. Föräldern vill absolut inte lägga synpunkter på pojkens val. Men varför ska flickan hämmas? Att en rosa person inte anses kunna ha makt illustrerar en felsyn. Den manliga normen har ställt till mycket för jämlik- och jämställdheten.
Kvinnors kamp under 1900-talet handlade om den ”villkorliga frigivning” som Eva Moberg skrev om 1961. Kvinnor ville ut ur ”fängelset” – hemmet – för att ta makt över sina liv. Få en plattform, inkomst, pension, inflytande. Samhället behövde också deras kompetens. Men vad hände? Kvinnan fick dubbla roller: försörja familj, föda barn, sköta hem, behaga man. Yrkesframgång visade sig dessutom vara ett attribut för manlighet, och gjorde kvinnan oattraktiv. Måste kvinnan spela man för att få makt? Inte heller det fungerade. Man måste få vara sig själv.
Detta är blodigt allvar, och metoo var en bekräftelse på att vi har långt kvar till en maktbalans mellan könen. Vi kan inte backa nu. Och jag tror inte att 90-talets döttrar egentligen vill vara utan makt och egna pengar. Huskvinnosvärmandet är som en anakronistisk trotsålder.
Det borde gå över.