Svenskhetens lilla oreflekterade klubb fortsätter att stänga ute människor på grund av yttre attribut. Men vem ifrågasätter myndighetstexters exkluderande språk? En rapport, som konspirationsmediernas troll ivrigt briljerar med sisådär elva år senare, är Brottsförebyggande rådets ”Brottslighet bland personer födda i Sverige och utlandet” (2005).
Inte att undra på. Rapportens trovärdighet sjunker som en sten redan i presentationens första mening: ”Ett syfte är att få en bild av hur invandrare och svenskar skiljer sig åt i den registrerade brottsligheten i dag.” Låt oss dissekera detta lite:
1. Invandrare och svenskar är inga motsatsbegrepp. Invandrare är ofta svenskar, och svenskar kan vara invandrare. (Brå hade, om det varit möjligt, fällts av granskningsnämnden.)
2. Hur svenskar och invandrare ”skiljer sig åt” blir därför rena hårklyverierna, eftersom de delvis borde vara samma personer.
3. Den ”registrerade brottsligheten” i Brå-rapporten handlar om misstänkta brott. Hur många som gått till åtal eller lett till domar framgår inte.
Jag ringer upp Stina Holmberg, enhetschef på Brå, som var med och skrev rapporten. Hon medger att detta är ”extremt svåra frågor”, och att Brå inte skulle inte ha formulerat sig likadant i dag.
Enligt definitionen i texten har en person utländsk bakgrund om den själv är född i utlandet eller har minst en förälder som är född i utlandet. Om båda föräldrarna är födda i Sverige är man, enligt Brå, svensk.
Men ett barn som har en svensk och en utlandsfödd förälder föds faktiskt med svenskt medborgarskap. I Brå:s analys hamnar dock denna svensk i motsatskategorin: invandrare. Icke-svensk svensk, alltså? Seriöst?
Stina Holmberg konstaterar vidare att överrisken att hamna i brottsstatistiken blir en annan om man väger in inkomster och utbildning. Och kön. Siffrorna blir väldigt annorlunda.
Det finns fler falluckor. Personer från Mellanöstern och Afrika misstänks oftare för brott – men utredningarna mot dessa läggs också ned lite oftare. Här kan man skönja en dold diskrimineringsfaktor. Forskning om strukturell diskriminering i rättsväsendet är dessvärre ytterst begränsad i vårt land, men studier utomlands indikerar att en sådan finns. Även i Sverige.
Härom dagen gav David Cameron Labourpolitikern David Lammy uppdraget att utreda rasismen i det brittiska rättsväsendet, och ta reda på varför en oproportionerlig andel av de brittiska fångarna är svarta män. Det var på tiden.
Att motarbeta diskriminering i rättsprocessen är nämligen en av de mest förtroendeskapande åtgärder som myndigheter kan ägna sig åt. Det hävdar Brå i ”Diskriminering i rättsväsendet” (2008). Eftersom Stina Holmberg tvärsäkert säger att Brå inte ämnar göra en ny rapport i stil med den från 2005, drar jag slutsatsen att denna är både daterad, skev och dammig. Trollgodis!