Och så är det kanske än, till viss grad. Det finns studier som till exempel visar att det män gör betraktas som märkvärdigare än det kvinnor sysslar med – även om de har exakt samma yrke och arbetsuppgifter. Att kvinnor alltjämt tjänar mindre än män på samma jobb är ju ett slags bevis på att vi ännu inte gjort oss av med dylika föreställningar.
Men något händer nu. Bara för något decennium sedan skulle medierna ha gjort stor sak av att det plötsligt är nästan bara kvinnor som på bred front tar plats som framtidens ledare – i alla fall för de borgerliga partierna. Sedan Anna Kinberg Batra valdes till ordförande för Moderaterna har bland KD-ledaren Göran Hägglunds möjliga efterträdare två huvudkombattanter visat sig: Acko Ankarberg och Ebba Busch Thor. Och när kraven på Jan Björklunds avgång nu hörs stiga ur den allt djupare FP-sprickan träder två kvinnor fram: Birgitta Ohlsson och Maria Arnholm. Centerpartiet ligger redan långt före: det har sin tredje kvinna i ledningen.
Politiken går sålunda i bräschen för kvinnligt ledarskap: de fyra största kommunerna i Sverige – Stockholm, Göteborg, Malmö och Uppsala – styrs sedan valet 2014 av kvinnor.
Men ett parti har uppenbara problem med kvinnorepresentation på högsta toppen. Socialdemokraterna har visserligen haft en kvinnlig partiledare. Men Mona Sahlin fick under hela sin karriär kämpa alldeles för hårt för förtroendet. Valberedningens krav på ”en kvinna” försvagade dessutom hennes position och pondus, eftersom hon upplevdes som inkvoterad.
När Anna Kinberg Batra valdes till moderatledare fanns inga sådana övergripande kvinnokriterier. Nu riskerar S att blir omkörda av M när det gäller att få Sveriges första kvinnliga statsminister. Sicken nesa. Men Sverige är som land redan omsprunget av alla de nordiska kusinerna. Hur många kvinnor som än tar plats vid rodret nu, så blir vi sist med en kvinna som regeringschef.
Att en politisk rörelse har falanger som ropar ”kvinna till varje pris” avslöjar att den någonstans har problem med sin kvinnosyn. De kvinnor som nu är på tapeten som högsta ledare för KD och FP kliver fram enbart i kraft av sin kompetens och egna ambitioner. Och ingen gör en grej av det. Det tyder på mognad och förändring i synen på kvinnors ledarskap.
Tyvärr finns motkrafter, som försöker trycka kvinnor tillbaka i fållan. Som till exempel Expressens Cecilia Hagen. I en intervju i söndagens Expressen frågade hon Annie Lööf (C) om hon har en ”kläd- och nagelcoach”, ifall hon blivit politiker för att vara sin pappa till lags och hur hon ska göra om hon får barn.
Hagens unknaste fråga, om partiledarjobbet har ”förlorat sin status”, nu när det snart inte finns en enda man kvar i toppen på allianspartierna, känns fullkomligt apart. Och det i sig är väl befriande. Farväl du gamla talesätt.