Trenden är tydlig runt om i Sverige. Lucia lyser med sin frånvaro. Det finns inte tillräckligt med kandidater för att tussa ihop de mest basala ingredienserna: lucia, tärnor och stjärngossar. Glöm stämsången.
Naturligtvis kommer det snart att vara fullt med knattelucior på förskolorna. Men unga vuxna tackar nej. Dels handlar det om förändrade normer. I Alsike protesterar en mamma mot att flickor inte får vara stjärngossar och pojkar tärnor eller lucia på barnens skola. Måste man tvingas in i en roll där man inte är bekväm?
När 15-åriga Astrid Cederlöf 2013 var SVT:s lucia blottlades en unken och omogen syn på ”svenskhet”. Lucian överöstes med hat på grund av sin hudfärg: Ytterligare en tradition hade ”tagits över” och ”förstörts”, menade Kjell, en av de näthatare som P1 intervjuade i ”Svart lucia”. Fastän Astrid är lika svensk som Kjell.
Men public service kan vara lika inskränkt som Kjell o co: svenska barn med mörk hy kallades ju ”icke-svenska” av SVT efter Trollhättan-dådet.
Låt oss nu försöka vara lite upplysta i mörkret. Lucia är en ung, svensk tradition, som i sin tur är ett hopkok av äldre sedvänjor med rötter i Europa och Asien. Det tyska ”Lilla Jesusbarnet” korsades med ett italienskt helgon. Så småningom anslöt till tåget de stjärngossar som tidigare hört till firandet av de tre vise männen från Österlandet. Men själva lussenatten var från början den natt som härjades av djävulen ”Lusseper” (Lucifer) och en ”lussekärring” som antogs vara hans mormor (!).
Tomten då? Elak vätte slash generöst helgon, stereorypiserad av tecknare som Thomas Nast, Jenny Nyström och Haddon Sundblom.
Även traditionerna har sina paradigmskiften. Vissa försvinner medan andra tillkommer – till exempel det urgamla keltiska halloweenfirandet som tycks ha kommit för att stanna. Det är inget konstigt med det, traditioner har alltid förändrats. Vi lever nu – liksom förr – i en globaliserad värld. Människor med olika traditioner blandas – och framför allt bidrar 80–90 procent av det vi ser på tv och film med anglosaxiska influenser.
När mina barn sjöng i musikklassernas luciatåg i Domkyrkan på 1990-talet minns jag att det fanns de i publiken som var arga över att det ingick några engelska Christmas carols i repertoaren. De tänkte förmodligen inte på hur många psalmer samt pärlor ur den svenska visskatten som är översättningar. Antagligen visste de inte heller att midsommarstandarden ”Små grodorna” från början är en fransk militärmarsch.
Att Jesu födelse råkar sammanfalla med midvinterns jul var en kyrklig strategi: religionen från Mellanöstern placerade sina höjdpunkter just där de hedniska högtiderna firades.
Traditioner må komma och gå. Människorna kommer ändå alltid att sjunga, med eller utan ljus på hjässan. Och stämmorna blir bara fler.