Är barnens århundrade ett minne blott?

På senare tid har jag läst artiklar av och om personer som fortfarande, sent i livet, lider svårt av sin uppväxt i en familj där föräldrarna slogs och mamman blev svårt misshandlad. Personerna berättar om hur de som barn försökte gå emellan när slagsmålet urartade. Om hur mamma fick ansiktet krossat, samtidigt som hon försökte försvara sig med något tillhygge. Barnen bär, hela livet, djupa ärr, oläkta sår och hemsökelse av svåra minnen.

Enligt sajten Samverkan mot våld finns forskaresom menar att den psykologiskt mest skadliga formen av våld för ett barn är när pappa misshandlar mamma. Det anses farligare än att själv bli utsatt för fysiskt våld. Att tvingas bevittna våld mot den person som närmast ger barnet trygghet och beskydd är inget annat än psykisk misshandel.

Föräldrar som bråkar inför sina barn borde få långa fängelsestraff, anser de drabbade. Frågan är dock hur sådana förhållanden kan fortgå under lång tid, i många år, utan att den omgivande vuxenvärlden agerar och utan att brotten lagförs. Ser man, men blundar? Anar man, utan att vilja titta efter ordentligt?

I Uppdrag Granskning för ett par veckor sedan berättade en kriminell man i Fittja om hur han som barn ständigt kom till skolan med blåmärken. Lärare noterade blessyrerna, men inget gjordes. Som vuxen säger han nu att anledningen till att han i dag kan döda utan att ”känna något” är att han som barn fick stryk varje dag. Detta hade kunnat förhindras. Och det säger allt om samhällets ansvar för att fånga upp varenda unge i riskzonen.

Utredningar när det gäller brott mot barn ska enligt lag utredas skyndsamt. När det gäller barn som själva blir misshandlade i hemmet har under hela 2000- och 2010-talet framförts kritik mot långa handläggningstider. I fjol skrev Rädda Barnen att den genomsnittliga handläggningstiden för polis och åklagare har ökat. Utdragna processer skadar barnen ytterligare. Trots decennier av kritik har det alltså blivit sämre.

Sedan har vi några av de grövsta brotten mot barn, de sexuella övergreppen, som inte heller behandlas tillräckligt skyndsamt. Det stötande begreppet ”barnpornografi” borde ändras till dokumenterade sexuella övergrepp mot barn. Dessutom måste man sluta betrakta sexbrott mot barn som ”brott mot allmän ordning” – självklart måste offren också vara målsägande. Högsta prioritet måste gälla för att snabbt rädda de barn som man vet utsätts för sexövergrepp.

Den så kallade fosterhemsskandalen avslöjade en avgrund av bristande statligt ansvar för de mest utsatta barnen i Sverige. Frågan är hur bra insyn dagens myndigheter skaffar sig i foster- och familjehem. Vi kan i alla fall konstatera att 1 800 barn och ungdomar är försvunna. Just nu. Vem letar?