Som att globaliseringen är lite för tuff att hantera och svår att ta till sig. Som att förstklassig och ständigt utökad samhällsservice på ett lite naivt sätt tas för given.
Men nedrivna handelshinder och en öppnare värld betyder ofrånkomligen hårdare konkurrens om resuserna. I allt större utsträckning måste därför den bekväma svensken mäta sig med den kunskapsfokuserade finnen, den aldrig semestrande amerikanen, den lågavlönade esten, den it-kunniga indiern och den hårt arbetande kinesen.
Fast den insikten tycks alltså ha svårt att slå rot. Speciellt när man lyssnar på personer ute på den populistiska vänsterkanten.
De politiska visioner som målas upp där berör bland annat sänkt arbetstid (med bibehållen lön), avgiftsfri kollektivtrafik och mer generös arbetslöshetsersättning. Sådant kostar naturligtvis många skattekronor.
Att beskatta är att lägga beslag på en del av det värde som produceras i samhället och därefter fördela om det. Att genom det offentliga öka jämlikheten, den generella tryggheten, välmåendet och bekvämligheten. Gott så. Men med höjd standard följer även stigande förväntningar. Och för att kunna tillmötesgå dessa krävs fortsatt värdeökning i form av ekonomisk tillväxt. Fast inte om du frågar vänsterpopulisterna.
Nej, enligt dem är tillväxt inget godtagbart ekonomiskt mål. Dessa tar sig alltså friheten att lova mer, bättre och generösare – utan att ha täckning för det på kontot. Visst – man kan chockhöja skatten och låna till resten. Det fungerar kanske en mandatperiod, sedan är man Grekland. Ett sådant beteende är, med andra ord, varken särdeles långsiktigt eller trovärdigt.
Globaliseringen innebär en stor utmaning för de mogna ekonomierna i väst, där välståndet och lönerna är höga, samt befolkningen åldrande. För att Sverige ska kunna hänga med – och fortsatt ha råd med den välfärdsutveckling vi har vant oss vid – krävs ett klimat som främjar företagande, forskning och innovation. Det krävs specialisering inom de områden där Sverige har möjlighet att hitta konkurrensfördelar, såsom miljö och teknik. Det krävs, inte minst, hårt jobb, med siktet inställt på tillväxt.
Att inte erkänna allt detta, utan snarare ge sken av att fickorna på de statliga spenderbyxorna egenhändigt producerar guldpenningar att ösa över folket, är mer än lovligt oseriöst.
I slutändan innebär globaliseringen en chans för fattiga länder att dramatiskt höja levnadsstandarden bland sin befolkning. Det är en rättvis och välkommen utveckling.
Med en smart politisk dagordning – befriad från populism – behöver denna inte innefatta ett samtidigt ras i den mogna svenska ekonomin.