Jag pratar om herr-VM i fotboll 2014 och den globala masspsykos som denna tävling, lek och dödsallvarliga dram kommer att ge upphov till. Nu ska det avgöras. Vilken stat har fostrat de (på fotbollsplanen) mest kompetenta, effektiva och framgångsrika männen? Vem kommer slutligen att stå som segrare?
I de länder som har fått skicka ett lag till Brasilien lever hoppet. Det viftas med flaggor, sjungs och jublas. I de länder som inte kvalade in grämer man sig – ”om vi ändå bara hade …”
Det är hela är fullkomligt bisarrt, egentligen. Bisarrt, men samtidigt så invant att vi inte kan eller förmår oss att se det så. Vi upplever det som alldeles självklart att de där okända männen – som ingenting tyder på att vi skulle ha något extra mycket gemensamt med – representerar just oss.
Bland nationalister framställs nationalstaten ofta som urgammal och nästintill naturgiven. Faktum är dock att denna är en relativt ny historisk konstruktion som började ta form i våra medvetanden någon gång under upplysningstidens 1700-tal. Innan dess fanns dynastiner, ståndssamhällen och släktskapslojaliteter, men idén om en stor klassöverskridande samhörighet – uppbyggd kring tydliga kartgränser och språk – saknades. Fast sedan hände något.
Det är svårt att sätta fingret på exakt vad som skedde, men nyckelkomponenter finns i bland annat: den industriella revolutionen, den franska revolutionen, masstryck och standardiserade skriftspråk, koloniseringen och de amerikanska koloniernas revolt mot moderländerna, samt senare: det första världskriget.
Fram växte nationalstatens föreställda gemenskap. Värd att känna stolthet över, hylla, och, i värsta fall, dö för. Men varför är den föreställd? Professorn Benedict Anderson, som har myntat begreppet, skriver: ”Den är föreställd eftersom medlemmarna av även den minsta nation aldrig kommer att känna, träffa eller ens höra talas om mer än en minoritet av övriga medlemmar, och ändå lever i vars och ens medvetande bilden av deras gemenskap.”
Ur ett marknadsföringsmässigt perspektiv är ”nationalstaten” ingenting annat än en storartad succé. Den har etablerats som en närmast obestridlig konstruktion, som är given att definiera sig själv och andra utifrån. Den ger oss en upplevelse av automatisk delaktighet och ligger oss på många sätt känslomässigt nära.
Just herr-VM i fotboll är kanske ett av de mest harmlösa uttryck som allt detta tar sig. Men även då måste vi minnas vad vår ”nationlighet” kan leda till i andra änden.
Den föreställda gemenskapen kan lätt förgiftas och bli klubb för inbördes beundran, där förakt för utomstående så småningom börjar gro. I spåren av det följer ofta befängda idéer om romantiserat kulturbevarande (hej, Sverigedemokrater!) eller ovetenskapligt genpoolsvaktande (hej, Svenskarnas parti!).
Vi måste akta oss noga så att hittepå-samhörigheten inte ger växtmån för den typen av idioti.