Visst låter det trevligt – att jobba mindre och få lika mycket betalt. Visst får man lust att ropa ”jag vill ha!”. Men tyvärr, det är inte realistiskt.
Idén om att vi ska ha råd att tillbringa mer tid på sofflocket, medan lönekontot fylls på, är inget annat än extra sockrad populism. Ett karamelliserat lockbete som används i hopp om att dra till sig en nektartörstande bisvärm av väljare.
Med en växande andel äldre i befolkningen – och därmed ökande pensionskostnader – har vi långsiktigt varken utrymme för hög arbetslöshet eller att jobba mindre. Fast denna väl etablerade insikt berör inte Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Feministiskt initiativ, som alla förespråkar arbetstidsförkortning i någon form.
Hur illa anpassade till verkligheten sådana visioner är blir extra tydligt då man läser Teknikföretagens nyligen utkomna analys över industrins arbetskraftskostnader.
Teknikföretagens jämförelse – baserad på statistik från amerikanska Conference Board – visar att den svenska arbetskraftskostnaden inom tillverkningsindustrin är 15 procent högre än i Västeuropa i snitt. Jämfört med snittet i euroområdet är kostnaden i Sverige inte mindre än 22 procent högre. Skillnaden har även vuxit över tid. Mellan 2008 och 2012 ökade kostnaderna för arbetskraften med 3,7 procent per år i Sverige, kontra 2,8 procent i Västeuropa.
Rent konkret betyder det att en medarbetare inom svensk tillverkningsindustri i dag kostar 342 kronor per timme, medan hen i Tyskland kostar 317 kronor, i Finland 290 kronor och i Estland 76 kronor. Då ska vi inte ens prata om Indien och Kina.
Förutom de höga lönerna i Sverige spelar valutan en avgörande roll. I och med att kronan under senare år har förstärkts kraftigt mot euron har svensk arbetskraft fördyrats ur ett internationellt perspektiv.
Sammantaget medför detta stora risker för att svenska arbetstillfällen ska gå förlorade. Eller som Teknikföretagen skriver: ”Svensk industri verkar på en global marknad präglad av hård internationell konkurrens. Vid beslut om var produktion ska ske är arbetskraftkostnadsläget en av de viktigaste faktorerna. Att kostnadsnivån i Sverige ökar kraftigt relativt konkurrentländerna är mycket bekymmersamt.”
Att tillverkningsindustrin i allt större utsträckning flyttar från höglöneländer i väst är på många sätt logiskt. När handelshinder rivs, gränser öppnas och läget stabiliseras runt om i världen kommer inte handel – och det välstånd som sådan genererar – längre att kunna koncentreras till och isoleras i väst. Det är bra.
Men att i sådana globaliserade tider medvetet sänka den egna konkurrenskraften är någonting helt annat.
Exempelvis skulle FI:s förslag gällande ”sex timmars arbetsdag för alla med bibehållen lön” minska den arbetsmängd som företagen får för pengarna med ytterligare 20 procent. Hur tror ni att Sverige då skulle stå sig?