Eftersom jag bor i Sverige, men är finländsk medborgare, fick jag välja var jag ville rösta i EU-valet. Jag bestämde mig ganska snabbt för att det skulle bli Finland – mest på grund av Svenska folkpartiets (SFP) enda mandat, av landets totalt 13, alltid hänger på en skör tråd där.
I samband med att jag i helgen besökte Åland passade jag på att göra slag i saken. Jag lånade mammas bil, rullade ner för Nygatan och knep en tiominuters lastplats utanför posthuset i Mariehamn.
När jag steg in genom de postala portarna – med legget i handen – rev en kulingvind av tankar loss i min skalle.
Det första som slog mig var att personen som delade ut valsedlarna var en före detta chef till mig. ”Jaså, det är du!” utbrast hon när jag räckte över mitt körkort. Höjdpunkterna från året efter gymnasiet – som 19-årig, lite livstrött och kundservicefrånvänd postkontorsföreståndare i Jomala – spelades upp i mitt inre. Jag skämdes.
Så fort nästa tanke dök upp klamrade jag mig fast vid den i stället: ”varför röstar jag, egentligen?” Ja, varför bemödar jag mig ens?
Det kommer ju ändå aldrig att vara den där enda rösten som avgör, min röst. Inte ens när det gäller SFP:s panikångestskakiga mandat kommer det att bli så. Fast sedan mindes jag: Det kommer att vara de där enda rösterna som avgör. De där enda rösterna – som antingen lades eller uteblev. De där enda rösterna, där också min röst ingår.
Jag funderade vidare. Att förhandsrösta är verkligen praktiskt – då vet man säkert att det blir gjort. Utifall något skulle komma i vägen på den officiella valdagen. Risken finns ju alltid att man då känner sig orkeslös, stressad, sjuklig och/eller folkskygg. Att man inte kommer sig för av ett eller annat skäl.
Allt sådant är egentligen skitsaker som inte borde få sätta stopp för de där enda rösterna. Men ändå händer just det ganska ofta, är jag övertygad om, och det kunde hända också mig. Lika bra att agera proaktivt, således.
På plats i valbåset scannade jag av kandidatlistorna – uppställda i bokstavsordning. Det är det fina med att rösta i Finland: Där är alla kandidater lika mycket värda och väljarna prioriterar själva mellan dessa. Att bara ange parti finns inte på kartan, och risken för femprocentskupper av särintressen existerar därmed heller inte.
Jag fyllde i numret på min kandidat, lämnade båset och stack ner valsedeln i ett kuvert som jag därefter förslöt. Kuvertet mottogs och stämplades av en valarbetare och så var det klart.
Jag hade röstat och det kändes bra. Riktigt bra.
Vissa människor säger att den som inte röstar inte heller har någon rätt att klaga. Den hållningen är bara fånig. Det är var och en fritt att gnälla hur mycket som helst – sådant benämns yttrandefrihet och är ett av grundfundamenten i demokratin.
Fast det gäller även att minnas hur extremt angelägen den lilla minoriteten av rasister och hatare i samhället är om att ta politisk plats. Och det är upp till oss, du och jag, att verka för att så inte sker.
Där är våra enda röster av helt avgörande betydelse.