Samtidigt har jag fått intryck av att en viss sorts papparoll ligger mer i tiden än andra.
Jag möter dem allt oftare – ute på promenad i kvarteret, på sushirestaurangen runt hörnet eller i tunnelbanekaoset på morgonen. Det gäller visserligen att minnas att jag bor i en hipstertät del av en storstad och att det på alla sätt påverkar mina iakttagelser. Men ändå: känslan är att den engagerade pappan så sakteliga blir ett allt vanligare inslag i vardagsmyllret.
Den engagerade pappan vägrar den traditionella mansrollen. Han har gjort sig kvitt de där dammiga, torra och begränsande idealen. Han har lagt ifrån sig tidningen, skippat den distanserade blicken och slopat bekymmersrynkan i pannan, för att i stället bli närvarande och delaktig. Hård har blivit mjuk.
Han fokuserar på sitt barn. Han lyssnar, förklarar, frågar och berättar. Om någon utomstående observatör skulle ge honom sneda blickar – som för att antyda att hans beteende är ”feminint” eller fånigt – märker han ändå inte av det. Hans älskade barn finns ju där och är givetvis värd all hans uppmärksamhet. Vem har då tid med den sortens dumheter?
När jag träffar på dessa engagerade pappor händer det någonting med mig. Jag kan inte låta bli att titta och inom mig bubblar jag av ... beundran. Fast sedan tänker jag att hela min reaktion inte är mer än ett symtom på hur kort bit på vägen vi alltjämt har kommit.
Att det är beundran jag landar i säger en hel del. Det är – trots sin ökade förekomst – ovanligheten i uppvisandet av en genuint varm relation mellan pappa och barn som gör att den engagerade pappan berör mig. Kvinnor har jag sett iklä sig rollen som lyhörd och hängiven förälder dagligen och alltid. Ingenting nytt och knappast något som jag ens tar notis om.
Egentligen är det märkligt att vi inte har hunnit längre. Både en mamma och en pappa är, när allt kommer omkring, lika mycket föräldrar till och i lika hög grad ansvariga för ett gemensamt barn.
Men än så länge är det relativt få som agerar därefter. Envist hänger rollerna kvar.
Av den totala föräldraledigheten i Sverige tar papporna fortfarande ut mindre än en fjärdedel. Att verka för att den siffran ökar rejält är ett viktigt delmål för ett mer jämställt samhälle.
Men det räcker inte med att fokusera på tid – vi måste även sträva efter att luckra upp hämmande könsnormer. Om fler män vågade vara engagerade pappor skulle det vara en rejäl vinstlott både för dem själva och deras barn, är jag fast övertygad om.
Dessutom skulle jag slippa gå runt och känna mig full av beundran inför okända män.