Vare sig det handlar om maktpositioner, löner, föräldraledighet eller hushållsarbete är utvecklingen mot jämställdhet trög. Förbannat trög. Och självklart kommer människor i något skede att ”ruttna” på situationen. Till exempel våren 2014.
In träder Fi. Med skicklig ledning och slipade strategier vinner de mark i opinionen. Fler börjar tro att det kan gå vägen – snöbollseffekten är ett faktum. ”Nu blir det ändring! Feministiskt initiativ – namnet säger ju allt!” Eller gör det?
Jag har själv känt av Fi:s lyft. Också sådana vänner som jag inte i normalfallet skulle tro har jättestark vänstervridning har plötsligt börjat tala varmt om Fi. På följdfrågan ”har du läst partiprogrammet?” har svaret dock varit ”nej”. De tycks ganska oreflekterat ha svepts med.
Fast i ärlighetens namn hade inte heller jag fördjupat mig. Jag gjorde därför det enda hederliga och plöjde partiprogrammet. Dessutom gick jag på Fi:s gigantiska ”homeparty” i Uppsala.
Partiprogrammet så. Det rejäla greppet gällande olika diskrimineringsgrunder imponerar, liksom den initierade synen på strukturer. Flera vassa förslag för att motverka diskriminering finns också, men ändå hopar sig frågetecknen.
Fi:s bankkonto ser nämligen ut ha en magisk, självpåfyllande funktion. Bland annat vill partiet: Att arbetslöshetsersättningen stadigt ska uppgå till 80 procent av inkomsten, inte minskas över tid. Att rätten till läxläsning och hemtjänst inte ska avgöras av ”hur stor plånbok man har”. Att kollektivtrafiken ska byggas ut och göras avgiftsfri. Att det offentliga ska göra ”analyser som beskriver konsekvenser för kvinnor respektive män ... på alla nivåer och inför allt beslutsfattande.” Tänk byråkratin i att genusanalysera inköp av kontorsmaterial.
En skattesänkning (!) föreslås också, gällande: ”inkomster upp till 100 000 kr inom det professionella kulturlivet.” Vinster i välfärden är Fi, för övrigt, emot.
Fi vill även ”verka för en sex timmars arbetsdag för alla med bibehållen lön”. Förslaget återkommer ofta, som lösningen på flertalet problem.
För det första ska det minska stress och utbrändhet. För det andra ska det leda till en jämnare fördelning av hushållsarbetet. För det tredje ska det motverka arbetslöshet. För det fjärde ska det minska konsumismen – hur det går ihop med oförändrad lön och mer tid för att konsumera förblir oklart.
Arbetstidsförkortningar har genomförts förut. Men att vi i dagens knivskarpa internationella konkurrens skulle kunna kosta på oss att krympa den arbetsmängd som företagen får för pengarna med över 20 procent ter sig osannolikt. De flesta ekonomer är därtill överens om att vi på sikt varken kan ha någon större arbetslöshet eller jobba mindre, om vi ska ha råd med välfärden.
Här börjar mina problem med Fi. För visst skulle det vara trevligt om vi fick allt det där – men att finansiera kalaset skulle kräva en alldeles makalös tillväxt. En tillväxt som Fi inte ens bryr sig om att försöka hitta receptet för. Det hela framstår som ett svårt fall av vänsterpopulism: Att lova allt åt alla och hoppas på att komma undan med det.
Så till homepartyt. I den fullsatta universitetsaulan visste jublet inga gränser när Fi-representanterna äntrade scenen. Moderatorn tog sats och ropade ”Vem ska ni rösta på?” – ”Fi!” skanderade publiken. Utan tvivel var Schyman rockstjärnan. Själv kände jag ett visst obehag över att det var just ett politiskt parti som idoliserades så.
Efter sitt anförande fick Gudrun Schyman en fråga som i sina raka enkelhet var så bra att den borde ha varit min: ”Hur ser Fi på kapitalism?”. Schymans svar var uppseendeväckande.
Hon förklarade att ”pengar är underordnade Fi:s politiska mål”, samt att ”Fi inte accepterar tillväxt som ett mål”. Därefter pratade hon om att ”ställa om ekonomin” och vidare om behovet av att ”ta in mera skatt”. En grundlektion i klassisk socialism – där statens intressen ges absolut företräde framför individens. Har det någonsin fungerat?
Därmed visste i alla fall jag definitivt att Fi inte är mitt parti. Men någonstans hoppas jag ändå att elden som Fi har tänt sätter sig i baken på övriga partier.