En uppgörelse med våldet

Jag tror att de flesta människor har känt ”våldspirret” någon gång.

Foto:

Signerat Lucas Hermans2014-08-11 00:00

Exempelvis under en rast på skolgården eller en sen kväll utanför krogen. Jag pratar om den där adrenalinskjutsen man kan få och lockelsen man kan känna när smockan hänger i luften. Den där spännings­kicken som kan uppträda när en uppgörelse närmar sig och man själv befinner sig antingen mitt i hetluften – men med en rimlig chans att inte bli totalmanglad – eller på sidan av, i en observatörsposition.

Det våldspirret.

Jag tror även att de flesta människor då och då känner våldsimpulser. En plötslig lust att bara ”fläta till” den där irriterande, arroganta och idiotiska människan som vägrar att lämna en i fred.

Över tid lär sig dock merparten av oss att kväsa de våldsamma instinkterna. Man mognar och kommer till insikt om att våld är en nedbrytande kraft som inte för med sig något gott. Man blir kapabel att se bortom det brinnande nuet och inser att det aldrig är värt det – direkt självförsvar för att avvärja en attack undantaget.

Samtidigt finns det tyvärr maskulinitetsnormer som bidrar till att rättfärdiga våldet som problemlösningsmetod. Det leder, i sin tur, till att vissa män – för det är mestadels män det handlar om – tillåter sig att leva ut sina våldsimpulser också som vuxna. Våldspirret blir en drog, och ofta söker de som blir beroende sig till huliganism eller politiska ytterlighetsrörelser för att få sina kickar.

Oberoende av var exakt de hamnar delar de alla en föreställning om att slåss för en god sak: för fotbollsklubben, för landet, eller för samhällets utsatta. Det är de dock rätt ensamma om att tycka.

I breda befolkningslager råder en sund konsensus om att våldshandlingar från privatpersoner aldrig kan ses som en godtagbar form av konflikthantering. Det finns en förståelse för att sådant inte leder någon annanstans än rakt ner i ett samhällsklimat med accelererande otrygghet och ofrihet.

Långt ut på vänsterkanten kan det däremot låta annorlunda. Där finns en etablerad, medial klick som inte förmår ta avstånd från det vänsterextrema våldet.

Dessa, så kallade intellektuella, bidrar snarare till att legitimera fysiska angrepp genom att klä dem i en revolutionär språkdräkt. De sväljer våldsromantiken med ett glas ekologiskt rödvin – tycker att den smakar ganska bra – och gör samtidigt de unga, aggressiva männen till pjäser i sitt eget politiska schackspel.

Personer som annars gärna – med rätta – talar om vikten av att dekonstruera destruktiva maskulinitetsnormer har därmed, i ett slag, blivit deras främsta försvarare.

Det, om något, är alltings ironi.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!