Det var under en gemensam resa som Pegah Afsharian och Natassia Fry insåg hur mycket de båda brinner för att göra något åt rådande brist på kontaktytor mellan nyanlända och etablerade svenskar.
Hemma i Sverige igen vände sig Pegah och Natassia till Röda Korset – där de redan var aktiva – och berättade hur de ville jobba med frågan. De fick grönt ljus och i maj 2013 inleddes deras projekt som en del av Röda Korsets verksamhet. Kompis Sverige startades.
Det Kompis Sverige sysslar med är okomplicerat: Man hjälper nyanlända och etablerade svenskar att bilda kompispar, med målet att ”skapa nya vänskaper i ett samhälle där det kan vara svårt att lära känna varandra på ett jämlikt och naturligt sätt.” Genom ett formulär som sökanden fyller i, och kompletterande personliga intervjuer, strävar Kompis Sverige efter att hitta så bra matchningar som möjligt. I dag har cirka 170 kompispar skapats och ett samarbete med Botkyrka kommun har inletts.
När man pratar med Pegah Afsharian är det tydligt att hon känner varmt för verksamheten. Hon framhåller med stor iver vikten av att skapa ett jämlikt möte redan från början och menar att många delar av de kommunala integrationsprogrammen förstärker rollen av att vara ”en som behöver hjälp” hos de nyanlända. För att komma in i samhället på ett bra sätt betonar hon i stället betydelsen av personliga relationer som bygger på ömsesidighet, nyfikenhet och vänskap.
Pegahs resonemang är klokt. Integration är inte något som kan ”verkställas” av en myndighet. Det handlar snarare om att vi, därute i samhället, ska mötas som individer. Att vi ska samverka, lära oss och ha utbyte av varandra. Att vi inte ska leva parallellt och segregerat enligt ursprungets och fördomarnas gränser. Interaktion och integration hänger ofrånkomligt samman.
Styrkan och det unika med Kompis Sveriges verksamhet är att den inriktar sig på just skapandet av naturliga möten. Det är därför också glädjande när Pegah på telefon avslöjar att samarbete med två ytterligare kommuner – förutom Botkyrka – är på gång. Över tid är målet att finnas i hela landet.
Vägen dit är lång, ”men det ska gå!” är Pegahs fasta övertygelse. Förhoppningen är att fler företag ska visa sig villiga att gå in med sponsorpengar och att antalet kommuner som vågar testa modellen ska fortsätta växa stadigt.
I SVT:s ABC visades förra veckan ett reportage om Liisa från Stockholm och Farah från Syrien som genom Kompis Sverige har blivit riktigt goda vänner. Fem månader hade då gått sedan deras första möte och det var uppenbart att båda haft stor glädje och enormt utbyte av att lära känna varandra.
Med nyväckt nyfikenhet surfade jag dagen efter inslaget in på Kompis Sveriges hemsida och anmälde mitt intresse. Nu hoppas jag att också jag – precis som Liisa och Farah – snart ska kunna inleda en spännande och tyvärr annars ganska osannolik vänskap.