Den DN-intervju där Björn Söder (SD) menade att det inte går att att fullt ut bära en minoritetsidentitet och en svensk identitet samtidigt har uppmärksammats stort. I måndagens Aktuellt fick Söder chansen att förtydliga vad han menade. Hur gick då det?
Inte så bra. Söder orerade friskt om nationer, folk, kulturer och språk. Ja, han slog verkligen knut på sig själv i sina försök att koka fram någon sorts svenskhetens essens. Därefter berättade han att han blir ledsen eftersom han missförstås.
Det finns åtminstone två saker som Söder inte tycks begripa. För det första att identiteter är mångfacetterade, oerhört komplexa och skiftande. För det andra att människor inte behöver dela en viss identitet för att kunna arbeta tillsammans mot ett gemensamt mål.
Att försöka bryta ner ”svenskhet” i några fasta och absolut avgränsbara parametrar är alltså lönlöst. Övertygelsen om att individen ändå bör tillgodogöra sig en sådan, diffus ”svenskhet” för att kunna agera gynnsamt ur ett samhällsperspektiv är befängd. Fast inte om du frågar Söder.
I Aktuellt menade Söder att det alltid kommer att finnas personer som vägrar anpassa sig till hans svenskhetsnorm: ”Människor som bor i Sverige, som inte känner sig som svenskar och inte ens är svenska medborgare.” Om det blir för många sådana hotas ”gemenskapen” och ”grundläggande värden” i samhället, fortsatte Söder. Här syftar han alltså på personer som jag.
Jag är född och uppvuxen på Åland och har svenska som modersmål, men mestadels känner jag mig definitivt inte som svensk. Inte heller är jag svensk medborgare, trots att jag bor i Sverige sedan tio år tillbaka. Är jag finsk då? Oftast bara till passet. Vidare har jag aldrig känt mig som finlandssvensk och även om jag officiellt tillhör den sverigefinska minoriteten har jag inte någonsin tänkt på mig själv som sverigefinländare.Tilläggas kan även att jag inte tror på Gud, är republikan, samt ogillar flaggviftande och folkdräkter. Utgör jag ett hot, Björn?
Orsaken till att jag ändå – trots bristande svensk identitet – väljer att bo i Sverige (jag som har förmånen att kunna välja) är att jag ser Sverige som ett öppet och dynamiskt samhälle, präglat av mångfald. Sådant tilltalar mig och därför får ni även mina skattekronor.
Fast om nationell och kulturell identitet inte går att tydligt avgränsa – varför har vi då nationella minoriteter med särskilda rättigheter i Sverige, kanske någon undrar? Jo, det finns såklart språk, sedvänjor och traditioner som har stark koppling till vissa befolkningsgrupper. I fall dessa grupper är små kan vissa skyddsåtgärder vara på sin plats.
Mitt tips till Björn Söder är därför att återkomma den dagen en blott 5–6-procentig minoritet i Sverige har svenska som modersmål (det vill säga aldrig), så lovar jag att i en ledartext ta stark ställning för språkskydd, etcetera.