På Åland finns också min vän Anders, som inte riktigt håller med.
IFK Mariehamns a-lag i fotboll spelar i den högsta finska serien ”Veikkausliiga”, som alltså motsvarar Allsvenskan i Sverige. Laget står sig dessutom väl i konkurrensen och har de två senaste åren varit fjärde bästa klubblag i hela Finland. Ute i stugorna på det lilla Åland, med sina drygt 29 000 invånare, upplevs detta som en storartad bedrift. Fast Anders låter sig som sagt inte imponeras och vi kommer alldeles snart till varför.
Åland är alltså litet, men samtidigt väldigt välmående. Faktum är att Åland är en av de absolut rikaste regionerna i hela EU, och att storföretag som Viking Line, Birka Cruises, Ålandsbanken och PAF alla finns insprängda bland öarna och skären. Arbetslösheten är närapå obefintlig. Det går helt enkelt bra och har gjort så länge.
Trots det är Åland långt ifrån förskonat från småortsinskränkthet och rasism, och retoriken hos dem som företräder denna unkna syn på tillvaron är exakt densamma som hos deras gelikar på andra platser. Det trötta ”de kommer hit och tar våra jobb”-mantrat hörs titt som tätt luftas också i den självstyrda taxfree-zonen. Fast ingen skulle någonsin drömma om att inta en sådan hållning gällande lagbygget i fotbollsundret IFK Mariehamn, vilket är precis den motsägelse som Anders har fångat upp.
I en av IFK Mariehamns senaste matcher bestod truppen av totalt 18 spelare. Fyra av dem, eller 22 procent, har växt upp på Åland. Resterande spelare kommer från såväl övriga Norden, som Sydamerika och Afrika. Mot dessa, utifrån kommande, har Anders lagt sig till med en parodisk ”de kommer hit och tar våra jobb-attityd”.
På krogen argumenterar han ofta – med läpparna formade i ett pillemariskt flin – för att han, som infödd ålänning, borde beredas plats i laget (Anders spelar inte ens fotboll). När vi någon gång per år går på en av IFK:s hemmamatcher håller han dessutom alltid på motståndarlaget och jublar fanatiskt när de gör mål. I bägge fallen avfärdas han vanligen bryskt, både genom blickar och ord.
Det finns säkert de som tycker att Anders drar sitt ”nummer” för långt. Men någonstans lyckas han ändå med det han har föresatt sig: Att belysa det bisarra i idén om blind lojalitet gentemot – och automatiskt företräde för – de som har råkat födas på orten.
Det fanns en tid då merparten av IFK Mariehamns spelare var födda på Åland. Då harvade laget på längre ner i seriesystemet, någonstans i division två eller tre. Allt eftersom influenserna, erfarenheterna och kompetensen utifrån har breddats – och mångfalden har vuxit – har framgången ökat. Och det är just så utvecklingen brukar te sig – både vad gäller fotbollslag och samhället i stort.