Osäkerheten var stor när 27 EU-ledare samlades till toppmöte i Bratislava härom veckan. Stolen där Storbritanniens Theresa May skulle ha suttit gapade tom, en påminnelse till alla närvarande om att det inte nödvändigtvis är livstids medlemskap som gäller i den här klubben. EU har baksmälla efter Brexitbeslutet, men har samtidigt inte en dag att förlora för att visa upp en enighet inför de nästan 450 miljoner medborgare som blir kvar. Vad ska de egentligen med EU till?
Den som ska hålla ordning i klassen är Donald Tusk, ministerrådspresidenten. Bråkstakarna är framför allt fyra av medlemmarna, förutom hans eget Polen också Tjeckien, Slovakien och Ungern. De har bildat Visegradgruppen, en sammanslutning som vägrar acceptera en gemensam flyktingpolitik. Dessutom har Polens och Ungerns regeringar tagit flera steg mot att begränsa yttrandefriheten och pressfriheten.
Tusk sade inför Bratislavamötet att han ville att alla åsiktsskillnader kom i dagen, att öppenhet och ”brutal ärlighet” ska gälla mellan medlemsstaterna. Han blev genast bönhörd då Luxemburgs utrikesminister tyckte att Ungern borde kastas ut ur EU, eftersom man behandlar asylsökanden ”värre än vilda djur”. Ungerns motdrag var att påminna om Luxemburgs historia av att vara ett paradis för skattesmitare.
På söndag har Ungerns premiärminister Viktor Orbán utlyst en folkomröstning om EU:s omlokalisering av flyktingar från ankomstländerna Italien och Grekland. EU-planen innebär att Ungern skulle ta emot 1 294 flyktingar. Orbán vägrar och utgår från att han har ett brett folkligt stöd för vad han kallat ”en intern fråga som inte EU ska lägga sig i”.
Medvinden för EU-motståndet har alltid funnits där, i alla medlemsstater. Nationella hänsyn går alltid före det gemensamma bästa, det gäller också svenska regeringar. EU blir ett bihang till den nationella politiken. Den som söker stöd hos väljarna i ett land är inte tydlig med nyttan av EU, allt som går bra i form av jobb eller tillväxt är ju ens egen förtjänst. Däremot är det bekvämt att skylla tillkortakommanden på EU, eller ”Bryssel” som det brukar heta då.
Finanskrisen 2008-2009 innebar en stor prövning för unionen. Inte bara för den skuldkris som hänger samman med valutan euro, utan också för att den fria rörligheten började ifrågasättas. De byggnadsarbetare från öst som varit nödvändiga under de goda åren upplevdes som en belastning när arbetslösheten steg och ekonomin stramades åt. Fjolårets migrationskris gjorde att läget förvärrades, och misstron har bytts mot öppen fientlighet.
Viktor Orbáns regeringspolitik står under senare år i skarp kontrast till EU:s grundvärden, som demokrati, yttrandefrihet, pressfrihet och mänskliga rättigheter. Ändå kan man säga att han sticker ut som en ledare som haft en tydlig linje. I övrigt spretar det åt alla håll. Man förespråkar öppenhet, och stänger sedan gränserna. Man förespråkar fri rörlighet, men förhandlar till sig undantag. EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker har tidigare velat bötfälla länder som inte uppfyller sina åtaganden, men säger nu att solidaritet och inte tvång ska styra flyktingpolitiken.
Ingen försöker längre förklara vad EU ska vara bra för. När allt färre minns krigens fasor, när fri- och rättigheter blivit förhandlingsbara och när ekonomin inte vänder uppåt, då behövs en ny berättelse om det europeiska samarbetet. Visst finns det gott om verkliga Europa- och frihandelsvänner inom EU, men just nu har de uppförsbacke. Ett av många exempel är att de pågående förhandlingarna om ett handelsavtal med USA (TTIP) gått i stå och att även det färdigförhandlade avtalet med Kanada (Ceta) riskerar att fördröjas.
Dessvärre tror ingen att EU ska läka och samarbetet ta fart igen under det närmaste året. Brexitförhandlingarna inleds preliminärt i februari, sedan väntar presidentval i Frankrike och parlamentsval i Tyskland och Nederländerna. Även fortsättningsvis är det var och en för sig som gäller och uppgiften för Donald Tusk kommer inte att bli lättare.