Vad är det för likhet mellan en ishockeymålvakt som spelat i NHL och en tioåring som serverar fika i ishallen i Gränby? Jo, båda innebär intäkter och kostnader för den ideella föreningen Almtuna IS. Skillnader då, förutom i storlek? Jo, i fallet tioåringen vet man vad precis vad han eller hon kostar varje säsong, och vilka avgifter och aktiviter som behövs för att täcka alltihop. Med målvakten förhåller det sig tvärtom. Ingen har en aning och, vad värre är, ingen tycks bry sig.
UNT Sporten beskrev i januari hur klubben Almtuna plötsligt meddelade att man inte betalat sina räkningar och riskerade konkurs. Ena veckan försvann den meriterade målvakten, Johan Holmqvist, till Brynäs. Och veckan därpå beviljades klubben rekonstruktion vid tingsrätten. De sammanlagda skulderna uppgår till drygt tre miljoner kronor.
Det är inte första gången och Almtuna är inte ensamt. Bara i samma serie har de senaste åren Nyköping, Karlskrona, Oskarshamn och Leksand råkat ut för samma sak. Och Timrå ligger just nu ännu sämre till. Det brukar gå till så att klubbarna ser spelare de vill ha, som barn i en godisbutik. Sedan, som en blixt från en klar himmel under pågående säsong, säger man till kommunen, de lokala företagen och supportrarna: Rädda oss, det går inte längre! Det hela är både obegripligt och oseriöst.
Kanske hände något hösten 1991 när Leif ”Loket” Olsson började snurra sitt Bingolottohjul och under en tioårsperiod delade ut miljarder till idrottsrörelsen. Det var i alla fall då som jobbet ”sportchef” introducerades i idrottssverige. Träningsoverallen byttes mot kavaj och lönekostnaderna steg. Även Almtuna har haft en sportchef som tjänat väl över 50 000 kronor i månaden, och då inte ens i den högsta serien. Den nuvarande uppges ha en mer normal lön.
Spelarna är förstås ändå den största kostnaden för klubbarna. Lönerna har skenat och i den högsta ishockeyligan (SHL) betalas upp till 300 000 kronor i månaden plus generösa pensionsinbetalningar. I Allsvenskan, där Almtuna spelar, varierar lönerna kraftigt. Men för dem som betraktas som nyckelspelare rusar det ofta iväg, med löner från 50 000-60 000 och uppåt. Johan Holmqvist var givetvis en sådan.
Idrottsföreningar leds ofta av män från det lokala näringslivet. En generalisering, visst, men ingen grov sådan. Man får förmoda att uppdraget tas av lust och med ett brinnande idrottsintresse, kanske ibland alltför stort. I alla fall tycks man glömma många av de kunskaper man begagnar sig av i sitt vanliga jobb när idrottsföreningen ska hanteras. Särskilt gäller detta kontrollfunktioner som måste finnas i alla verksamheter, sådana som ska slå larm när ekonomin går åt fel håll.
Det vore en sak om elitlaget var ett slutet kärl som självt tog smällen när det går åt skogen. Men misskötseln drabbar ju hela föreningen. I Almtuna finns nu frågetecken om huruvida damlaget och J 20-laget ens ska kunna slutföra sina säsonger. Om oredan består kommer naturligtvis varje cup eller träningsläger för varje pojk- eller flicklag att ligga i farozonen.
Föräldrar till barn i verksamheten måste ställa frågan nästa gång man uppmanas ställa upp och sälja hamburgare. Varför får inte barnet den aktivitet som utlovats? Hur tänkte ni göra rätt för er till mig som skattebetalare? Kom med en väldigt bra förklaring till varför ni lagt en miljon kronor på en enda spelare och förklara sedan hur ni tänker se till att det inte händer igen. I så fall, ketchup och senap?
Uppsala kommun tänker inte skriva av några skulder, vare sig för Almtuna eller för Sirius bandy som också hamnat i trångmål. Det är bra. Hur gärna än Uppsalaborna vill se lag i högsta serien ska det inte ske med skattemedel. Det är breddidrotten som ska värnas och den ska inte blandas ihop med storaffärer. Den som har pengar i överflöd och vill skapa en storklubb i Uppsala är välkommen att försöka, bara tioåringarna får spela och sälja sitt fika ifred.