Demokrati och öppenhet är värden som alltid är värda att försvara, liksom tolerans och jämlikhet. Där har många västländer kommit långt och kan tjäna som föredömen för andra. Detsamma gäller ekonomisk utveckling, välfärd och hälsa. Det är självklart att länder i Asien, Afrika och Sydamerika strävar mot dessa mål och i många fall också är på väg att uppnå dem. Men det är samtidigt deprimerande att det är helt andra saker i väst som är kanske är det allra mest eftersträvansvärda.
För några år sedan var vi, en grupp svenska journalister, på besök i Peking. Vi diskuterade demokratifrågor med våra värdar på universitetet, två forskare och tre kvinnliga studenter i 20-årsåldern. Strax innan vi skulle gå bröt en av de yngre samman. Snyftande förklarade hon att ”hon har så vackra ögon”. Omdömet gällde en reporter från en Stockholmstidning. Liksom vi andra blev hon både förvånad och lite tagen av händelsen.
Detta fanns i bakhuvudet under rundresan i det nya Kina, den ekonomiska stormakten. Medier och reklamaffischer i städerna talade alla samma språk, och det var inte kinesiska. Det genomgående budskapet var att ju mer europeisk du ser ut, desto mer framgångsrik kan du bli.
SVT:s Korresponderna besökte i tisdags Seoul i Sydkorea. Var femte sydkoreansk kvinna plastikopererar sig varje år och Seoul har också blivit ett nav dit japanska och kinesiska kvinnor (och en del män) söker sig. I stort sett alla har samma önskemål. De vill ha större ögon, smalare näsa och ett mindre ansikte. De vill helt enkelt se ut som vita europeer eller nordamerikaner.
Ännu värre blev det när reportageteamet kom till Sydafrika. Och berättade att 77 (!) procent av alla kvinnor i Nigeria använder blekmedel för att få en ljusare hy. Och att det är nästan lika vanligt i andra afrikanska länder. En sydafrikansk kvinna förklarade att hon kände sig mer sedd sedan hon blivit ljusare, och att hudfärgen fortfarande kan avgöra om du får ett jobb eller inte. Det afrikanska exemplet är värre också för att blekmedlet i kombination med Afrikas sol ofta ger hudskador som inte är behandlingsbara.
Graderingen av människor efter utseende och hudfärg finns världen över. Den är bara mer påtaglig i länder där det automatiskt ger fördelar och en högre samhällsposition att tillhöra en grupp. Men det är knappast lättare att tillhöra en lägre värderad grupp i länder där graderingen finns underliggande. Soran Ismail har i sitt program Absolut svensk (SVT) på ett mycket övertygande sätt visat hur han, en upplyst och tolerant person, bär på mängder av fördomar mot andra grupper.
Vi är alltså alla med och bidrar till denna världsordning. Det är knappast en ny insikt, men det blir så påtagligt när människor opererar sig eller förstör sin hälsa för något som borde och ska vara fruktansvärt onödigt. Det känns förfärligt och helst vill man bara vända sig bort och hoppas att plastikkirurgen blir arbetslös i morgon. Det kommer förstås inte att ske. Den enda trösten är tv-programmen som uppmärksammar eländet och att man själv kan jobba med sina fördomar.