Den 1 februari 2016 tas den bortre gränsen i sjukförsäkringen bort. Förändringen finns med i höstbudgeten 21 september. Det kommer att få de långa sjukskrivningarna att öka, till att börja med ganska marginellt. Borttagandet kommer också att få en del sjukskrivna att må bättre, då de slipper att kastas mellan olika system, mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Men det kommer också att få en del att må sämre, de som annars hade lyckats bryta det långvariga utanförskapet och få ett jobb.
Efter de många överdrifter som förekommit i debatten kan det vara dags att ärligt betrakta vad som varit positivt och negativt med rehabiliteringskedjan, som infördes 1 juli 2008 av alliansregeringen. Tidsgränserna, efter 180 och 365 dagar, har varit mycket positiva för att få ned antalet sjukskrivningsdagar. Försäkringens slutdatum efter 914 dagar, 2,5 år, ingår inte ens i rehabiliteringskedjan, ändå har allt handlat om denna dag, av många vänsterdebattörer kallad ”stupstocken”, allt sedan de första utförsäkrades 1 januari 2010.
Av de cirka 100 000 som utförsäkrats sedan dess har 70-80 procent fortsatt vara sjukskrivna. De som lämnat försäkringen uppvisar en mycket spretig bild då de har allt från normalinkomster till endast socialbidrag.
För den som är sjuk är det mycket negativt att ifrågasättas och tvingas till kurser, utredningar med mera. Men det är också negativt att lämnas därhän som förbrukad, som sjukskriven eller förtidspensionerad, vilket var det vanliga under åren 1998-2005 då sjukskrivningarna i Sverige steg till långt över nivån i andra länder.
Tidsgränserna och rehabiliteringskedjan skulle mota detta vilket också lyckades. Reformen var inte alliansens idé utan resultatet av en utredning som tillsatts av Göran Persson (S), som hade målet att halvera sjuktalen. Alliansen ska lastas för att genomförandet inte gick friktionsfritt, att instruktionerna till Försäkringskassan var otydliga, särskilt manifesterat i breven till cancersjuka hösten 2009. Delar av kritikstormen 2009-2010 var i högsta grad motiverad.
Det finns ingen anledning att tro att sjukskrivningarna åter kommer att öka till 2003 års nivåer, vid den tiden hade 130 000 svenskar varit sjukskrivna i minst ett år. Men sjukskrivningarna ökar sedan några år och de kommer att fortsätta öka. Enligt prognosen kommer statsbudgeten om fyra år att belastas med ytterligare 15 miljarder kronor.
Den slopade bortre gränsen kommer att förvärra saken. ”Tidsgränser i sjukförsäkringen, inklusive en bortre tidsgräns, är väsentliga komponenter i en väl fungerande sjukförsäkring”, som Försäkringskassan skriver i sitt remissvar till regeringen. Andra viktiga instanser, som Arbetsförmedlingen, Inspektionen för socialförsäkringar och Ifau, påpekar att det nu blir av största vikt att sätta in resurserna vid de andra tidsgränserna (90, 180 och 365 dagar) om inte sjuktalen ska rusa i höjden.
Men inget tyder på att den bortre gränsen tas bort för att socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S) och Försäkringskassans nya generaldirektör Ann-Marie Begler i stället ska göra allt för att sjukskrivningarna ska upphöra efter ett halvår eller ett år. Strandhäll ser den borttagna gränsen som ”ett steg mot en mer trygg, effektiv och förutsägbar sjukförsäkring”, skriver hon.
Trygghet betyder antagligen att vi ska slippa se mer ”ömmande fall” i sjukförsäkringen, det vill säga fall där Försäkringskassan gör en annan bedömning än den sjukskrivne (och kanske läkaren som skrivit sjukintyget). Dessa fall var ymnigt förkommande i medierna runt valet 2010, men förekommer inte alls i dag, trots att ungefär lika många lämnar sjukförsäkringen varje månad.
Denna enorma politiska mobilisering mot alliansregeringen 2010 ligger fem år senare till grund för en förändring som varken tar de sjukskrivna eller sjukskrivningskostnaderna på allvar. Det är både sorgligt och dumt.