Stefan Löfven lyckades med en sak när han förra veckan blåste till strid för ”den svenska modellen”. Han mobiliserade de egna styrkorna. Måltavlan är naturligtvis de fyra allianspartierna och deras förslag om lägre trösklar (det vill säga lägre ingångslöner) på arbetsmarknaden. ”De har ingen aning om hur det står till för vanliga löntagare”, dundrade LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson (Aftonbladet 3/3).
Thorwaldsson hänvisade till en LO-rapport som visar att kvinnor halkat efter lönemässigt de senaste åren. Den faktiska inkomsten för LO-anslutna kvinnor var 2014 knappt 18 000 kronor före skatt. Men detta beror inte på låga löner, utan på att kvinnor i hög utsträckning jobbar deltid. Debatten rör sig i vågor och handlar alltså långt ifrån bara om alliansens förslag.
”Det finns en socialdemokratisk modell för höjda löner och förbättrade anställningsvillkor. Och det finns den raka motsatsen till politik hos högern”, skrev Anders Österberg (S), riksdagsledamot och Alexander Lindholm, fackförbundet Seko, i en sammanfattande kommentar om striden på nättidningen Dagens Arena (3/3).
Den rörande samsynen mellan S och LO har ett grundläggande problem, och det är att S sitter i regeringsställning. När som helst kan man lägga en proposition och söka stöd i riksdagen för en lagstiftad rätt till heltid. Men eftersom S och samarbetspartierna inte har majoritet kanske inte lagen får stöd, samtidigt som ett alliansförslag om ingångslönerna förstås kan röstas igenom. Det skulle kunna motivera en mobilisering, om ett gemensamt alliansförslag blev verklighet.
Ett större problem för S är att alliansen har pekat på ett samhällsproblem och föreslagit en lösning. Under 2010-talet har svaga grupper som nyanlända och lågutbildade ungdomar fått det allt svårare på arbetsmarknaden. Över hälften av de arbetslösa är nu utlandsfödda, en tendens som lär förstärkas kraftigt när ytterligare 100 000-tals nyanlända kommer ut och ska söka jobb. Forskning visar dessutom att de höga ingångslönerna är ett av de största hindren för dessa grupper.
Den svenska modellen består i grunden av att lönerna sätts i förhandlingar mellan fack och arbetsgivare. Som många påpekat den senaste tiden har modellen tjänat Sverige väl, särskilt de senaste 20 åren då den konkurrensutsatta industrin satt märket för lönerna. Reallöneökningar för samtliga grupper och mycket få konfliktdagar har kännetecknat de svenska avtalsrörelserna.
Men modellen gäller alltså de som jobbar. Den som enbart ägnar sig åt att försvara den svenska modellen har alltså inga synpunkter på villkoren för folk som jobbar svart eller på företag som saknar kollektivavtal. Eller på om nyanlända lever på mycket låga inkomster från småföretag som till exempel närbutiker. Eller på om folk är arbetslösa, för den delen. De som är inne i systemet ska däremot hela tiden ha bättre villkor och högre lön, särskilt högre ingångslön.
Det är inte så att alliansförslagen om ingångsjobb är oproblematiska. Med dessa finns alla faror som kritikerna pekat på. Som inlåsningseffekter, att man blir kvar på samma jobb år efter år och att arbetsmarknaden delas in i ett a- och ett b-lag. Eller att ingångsjobben konkurrerar ut andra subventionerade jobb och gör att låglönesektorn växer och sprider sig till andra yrken. Den som skapar en kategori arbeten med lägre lön har ett stort ansvar för att de konstrueras på ett sätt så att inte de som har jobben brännmärks. Det behövs en tidsbegränsning och det behövs stöd så att man kan få utbildning och komma vidare.
Integrationsproblemet är redan akut. Förslag till lösningar finns och fler måste komma till. Då duger det inte att som riksdagens största parti bara ropa att andra vill krossa den svenska modellen. Vad vill man ha i stället? LO är ett särintresse för dem som redan är inne på arbetsmarknaden. Socialdemokratin måste vara en betydligt bredare rörelse än så.