Vilka var Fredrik Reinfeldts (M) största förtjänster som statsminister? Vid sidans av hans politiska arv kommer nog många svenskar att minnas honom för att de faktiskt träffat honom, eller åtminstone känner någon som gjort det. Och då inte genom masshandskakningar vid större evenemang.
Han brukade sitta lite vid sidan av, febrilt antecknande i sitt lilla A6-block, under timslånga föredrag om något arbetsmarknadsprojekt i Östersund, Bollnäs, Karlstad eller Askersund. Det kallades Sverigeresor och marknadsfördes aldrig särskilt, förutom till lokalpressen. Det fanns alltid tid för dessa resor, trots att rådgivare säkert hade synpunkter på prioriteringen ibland. Några gånger under sina åtta år tittade Reinfeldt upp och summerade hur många resor han hunnit med, inte utan stolthet.
Den 27 januari skickade regeringskansliet ut ett pressmeddelande, helt utan ironi: ”Den 6–10 februari kommer statsminister Stefan Löfven att resa till ett flertal platser i Sverige. Statsministerns besök kommer till stor del fokusera på mindre orter som vanligtvis inte hamnar i politikens eller mediernas fokus.” Fem län ingår i resplanen, ett per dag, och på torsdag äger det vanliga regeringssammanträdet rum i Falun, minsann.
Tonen för resan sattes i Lessebo i södra Småland, Kronobergs län, en ort med nedlagda industrier och hög arbetslöshet. Här skulle det bli ”riktiga bruksorter” och Löfven sade i en kommentar att han ”förväntade sig kritik”.
Kritiken i Lessebo, Växjö, Alvesta och de övriga orterna skulle kunna vara att de så ofta ses som hjälpbehövande offer, trots att man har såväl universitet som en levande småföretagskultur. Förutsättningarna är annorlunda än i Stockholm, men det är som att Annie Lööf (C) fått monopol på att tala om frågor som bredband, kommunikationer, service och stopp för lastbilarnas kilometerskatt.
Konflikten mellan stad och land brukar beskrivas som konflikten mellan storstaden och Norrlands inland, men det finns väldigt mycket av Sverige däremellan. Över 60 procent av befolkningen bor fortfarande utanför Storstockholm, Storgöteborg och Stormalmö. Och en stor majoritet av dessa bor inte alls i en avfolkningsbygd, tvärtom.
Men det smyger sig på en känsla av att allt liv utanför storstaden blivit mindre relevant. Den mycket provokative ekonomen Kjell A Nordström kallade nyligen Värmland och Gotland för ”skräpytor” där man snart bara hittar ”tre alkoholister, några barn, och ett par knäppgökar”. Resten har gett sig av. Framtiden finns i Stockholm, slog han fast. Göteborg, Malmö kan få vara med på ett hörn och kanske även Uppsala, om staden knyts närmare Stockholm.
Om en regering köper en sådan beskrivning är man illa ute. 60 procent av befolkningen kan ställa till med en hel del, fråga bara David Cameron. Att turista utanför tullarna då och då räcker inte för en statsminister som ska företräda alla svenskar. Här har Löfven en del att lära av sin företrädare.