Det var våren 2000 och Göran Perssons ande svävade över landet. Den förre finansministern (S) hade sanerat svensk ekonomi efter 1990-talskrisen och i samband med detta mött flinande finanshajar på Wall Street. När han blivit statsminister gav han ut boken Den som är satt i skuld är icke fri (1997, tillsammans med Peeter-Jaan Kask). Nu var det oroliga tider igen, it-bubblan hade börjat brista, och i Uppsala förbereddes en jätteaffär. Den 30 maj meddelades det att Vattenfall hade köpt kommunala Uppsala Energi för 3,4 miljarder kronor.
UNT var på plats när det tiosiffriga beloppet tickade in på kommunens konto. De kommunala tjänstemännen var glada. Politikerna var ännu gladare. Vi är skuldfria! Nästan i alla fall. Det återstod någon miljard av den kommunala låneskulden, men med ordning på ekonomin skulle man fortsätta att betala av. Målet att Uppsala skulle bli en skuldfri kommun 2008 sattes upp.
Kanske är kommunen fortfarande skuldfri i det allmänna medvetandet? Men siffrorna talar ett annat språk. Enligt Kommuninvest gick Uppsala kommun in i 2017 med en låneskuld på 14,1 miljarder kronor, fjärde högst i landet. Det där målet som sattes upp glömdes snart bort, det var så mycket som behövdes i Uppsala och måste byggas, inom infrastruktur, idrott, kultur och inte minst bostäder. Miljard lades till miljard och den skuldfria kommunen har blivit en av de mest skuldsatta.
Politiska majoriteter av båda slagen ligger bakom detta kollektiva förnekande av Perssons 90-talsdevis. Men det har blivit värre de senaste åren, skulden ökade exempelvis med 1,5 miljarder från 2015 till 2016. Huvudförklaringen är det accelererande bostadsbyggandet. Bara marken för det nya bostadsområdet i Ulleråker kostade till exempel drygt 1,8 miljarder kronor när den köptes av landstinget 2014.
I princip är det bra att investera i byggande som ger kommunen många nya skattebetalare på sikt. Men om pengarna investeras i högkonjunktur och ska inkasseras när arbetsmarknaden viker kan resultatet bli annorlunda. Med nya bostadsområden tillkommer också nya investeringar i skolor, äldreboenden och infrastruktur när staden växer. En tillväxt med Uppsalas nuvarande hastighet ställer enorma krav på planering för att undvika flaskhalsar och skenande kostnader.
Bottenräntan gör den finansiella miljön i Sverige förrädisk. Kommuner och landsting har aldrig lånat så billigt som 2017. Enligt finansrapporten 20/9 uppgick genomsnittsräntan för Uppsala kommun till 1,01 procent hittills i år. Det betyder förstås att räntekostnaderna är en mycket obetydlig del av budgeten. Lockelsen att fortsätta ”bygga saker som behövs” med hjälp av extern finansiering är stor, särskilt med ett valår runt hörnet.
Kommuninvest skriver i sin rapport att farorna med den höga skuldsättningen i kommuner och regioner varken ska överdrivas eller negligeras. Men man påpekar också att investeringar i nya vägar, skolor, sjukhus och boenden ”historiskt sett haft en närmast hundraprocentig självfinansieringsgrad”. Det vore bra om kommunledningarna började tänka på hur kurvan för låneskulden ska plana ut, och att den enda möjligheten då är en ökad finansiering inom kommunens budget.
Nästa vecka är det budgetfullmäktige i Uppsala kommun. Majoriteten och oppositionen kan då gemensamt diskutera hur låneskulden ska hanteras. Det finns utrymme för att få ned kostnaderna då välfärden i Uppsala i genomsnitt kostar fem procent mer än i andra kommuner. Med budgetöverskott kommande år kan man få ett större utrymme för investeringar och samtidigt närma sig punkten då skulderna kan börja betalas av igen.
Tyvärr finns inget energibolag kvar att sälja av och knappast så mycket andra tillgångar heller. Men förutsättningarna för Uppsala är ändå goda, med tusentals nya skattebetalare varje år. Glöm inte att växa med förnuft bara. Och glöm inte Göran Persson. Det är så mycket svårare, och drabbar så många fler, att börja sanera ekonomin när det redan gått för långt.