En del av den socialdemokratiska berättelsen om de svenska skatterna är att välfärden gröptes ur under åtta års alliansregerande, då skatten sänktes med 140 miljarder. Ofta ackompanjeras denna summa med exempel på hur många lärare eller sjuksköterskor som skulle kunna anställas om bara pengarna funnits kvar, underförstått att alla dessa försvunnit under 2006-2014. Så är det förstås inte.
Siffran 140 miljarder har upprepats så ofta att den tas för en sanning trots att alla vet att det inte går att höja eller skatten med ett belopp, bara med en viss procent. Om skatten sänks med en procentenhet kommer inte skatteintäkterna att minska med samma andel. Intäkterna kan tvärtom öka, om skatten var hög i utgångsläget och fler tycker att det lönar sig att jobba mer. Så skedde också under de nämnda åtta åren.
Oberoende av hur man räknar ökade de totala skatteintäkterna 2006-2014. De steg med cirka 200 miljarder kronor till 1 630 miljarder, en ökning med 14 procent. Under samma period steg konsumentpriserna med tio procent. Befolkningen ökade, men skatteintäkterna per invånare steg också de med sex procent, till 170 000 kronor.
Detta är förstås huvudskälet till att den S-ledda regeringen valt att behålla de breda skattesänkningarna från allianstiden. I stället har man (tillsammans med MP och V) inriktat sig på dem som tjänar lite mer och dem som tjänar mest. Fler betalar nu statlig inkomstskatt och marginalskatterna har åter höjts till över 60 procent. På så vis anser man att man får en ”bättre fördelning” mellan löntagarna.
Men tänk om det blir mindre att dela på, totalt sett? Om till exempel läkaren väljer att inte ta ett extrapass om det bara ger ett 30-tal kronor per intjänad hundralapp. Och, än värre, om fler väljer bort högskoleutbildning eftersom Sverige redan har den lägsta utbildningspremien bland jämförbara länder. Det senare beskrevs utförligt i en Saco-rapport nyligen och i en debattartikel av socionomen Karwan Kareme på nättidningen Dagens Arena (12/1): ”Utbildning måste alltid löna sig”.
Detta är heller inga traditionella högeråsikter. Ingvar Carlsson och Kjell-Olof Feldt var eniga om ett system där 15 procent av löntagarna skulle betala statlig skatt, och efterträdaren Göran Persson var klar över att värnskatten infördes mot bättre vetande. ”Hälften kvar”, löd devisen. I dag står samtliga stora fackförbund bakom ett skattesystem där arbete beskattas mindre, medan exempelvis konsumtion och fastigheter beskattas mer.
TCO är senast i raden med att presentera de principer man anser ska vara vägledande för ett nytt skattesystem (DN Debatt 10/1). En av grundteserna är att ingen ska betala mer än 50 procent i skatt på arbetsinkomster. Då krävs att den statliga skatten sänks, liksom gränsen för när den ska betalas. Sedan måste också det kommunala skatteutjämningssystemet ses över. Skillnaderna i skattesatserna har ökat och kommer att öka än mer när kostnaderna för integrationen och den åldrande befolkningen slår igenom fullt ut.
Akademikerförbundet Saco har tidigare gett uttryck för liknande tankar och LO-ekonomen Torbjörn Hållö välkomnar TCO-förslaget, även om han påpekar att skatten på kapital samtidigt bör höjas av fördelningspolitiska skäl. Miljöskatter, höjd moms och en ny fastighetsskatt är några av förslagen på finansiering av sänkt skatt på arbete. De flesta anser, som TCO, att det i dag ”inte finns något utrymme för generella skattesänkningar”.
Och visst finns det en gräns när sänkt inkomstskatt inte kan växlas mot högre skatteintäkter. Som kommunernas ekonomi ser ut framöver är den sannolikt nådd. Men skattesystemet kan göras mycket bättre och effektivare inom de givna ramarna, och förutsättningarna för det har inte varit bättre på mycket länge.
Båda sidor måste ge och ta, lär av fackförbunden. Och så måste man överge sina berättelser om motparten som notoriska skattesänkare/skattehöjare. Kanske är det detta som smärtar allra mest?