I dag, måndag, kommer Kataloniens president Carles Puigdemont till Madrid för att presentera planerna på självständighet för regionen. Han har tidigare aviserat att han i juni kommer att utlysa en ny folkomröstning som skulle kunna äga rum till hösten. Han valde stadshuset i Madrid för sitt officiella tillkännagivande.
Responsen från den spanska regeringen var att han borde komma till parlamentet. ”Det är den kanal vi har för den hör sortens demokratiska debatt”, sade vice premiärminister Soraya Sáenz de Santamaría, som även i övrigt förordade en förbättrad dialog med katalanerna. Demokratisk debatt? Dialog? Regeringen har tidigare avfärdat alla planer på en folkomröstning med att en sådan är illegal och strider mot konstitutionen. Har man plötsligt fått en mjukare inställning?
Ja, delvis har regeringen inlett en försoningskampanj, Operation dialog, sedan man omvaldes i höstas. Men attityden hänger också samman med ett ökat självförtroende, en allt starkare övertygelse om att Katalonien inte kommer att ro självständigheten i land. Hindren finns numera inte bara i Madrid, utan också i en alltmer splittrad katalansk region.
Det har gått fyra-fem år sedan katalanernas önskan om självständighet var som starkast, när miljoner gick ut på gatorna i Barcelona under nationaldagen 11 september och de gulrödrandiga flaggorna draperade kvarteren i storstaden. En undersökning av tidningen El País i april visade att endast 27 procent i regionen ansåg att självständighetskampen ”går åt rätt håll”, medan 65 procent tyckte det motsatta.
Enligt undersökningen är 19 procent av Kataloniens röstande helt emot självständighet, medan 31 procent säger att detta är den enda vägen framåt. Nästan hälften, 46 procent, anser att det inte finns någon anledning att bryta sig loss från Spanien om regionen får ”ökat självbestämmande”. Det är förstås den stora gruppen som centralregeringen vill närma sig med sin dialog.
Den politiska majoriteten för självständighet i Kataloniens parlament är också mycket bräcklig. Den skapades med något mandats marginal i januari i fjol genom en serie omvälvande förändringar. Maktalliansen CiU hade splittrats i sina beståndsdelar, liberala CDC och konservativa UDC, på grund av olika syn på självständigheten. Nu bildades Junts Pel Sí (Tillsammans för Ja) mellan CDC, vänsterpartiet ERC och flera andra partier. För att få majoritet var man också tvungen att förhandla med vänsterextrema alliansen CUP, som bland annat krävde att presidenten Artur Mas avgick. Vilket han gjorde och efterträddes av Puigdemont.
Det antikapitalistiska CUP sänker trovärdigheten för Junts Pel Sí, trots att man knappast får igenom något av sin politik. Till exempel när man för några veckor sedan tog en bild med Venezuelas president Nicolas Maduro och representanter för CUP, bakom den katalanska flaggan, och gav den stor spridning i sociala medier. ”En mycket dålig idé”, sade talespersoner för CDC, som inte har någonting gemensamt med CUP utöver självständigheten.
CDC och de övriga partierna har kanske inte lika dåliga idéer, men har likväl misslyckats med att få omvärldens stöd. Jag var själv på plats hos organisationen Assemblea Catalunya hösten 2013 när den drygt 100-sidiga broschyren med argument för självständighet var klar. En historisk exposé med spanska missgrepp från 1000-talet och framåt, kan man kalla den. Nu skulle den spridas över världen, meddelades det på en pressträff i lokalerna intill kyrkan Sagrada Familia.
Men inget EU-land har uttalat sig för ett självständigt Katalonien, av solidaritet med EU-landet Spanien eller för att man har egna tendenser till splittring. För några veckor sedan fick Katalonien även nobben av såväl USA:s ambassad som det fristående Carter Center, grundat av förre presidenten Jimmy Carter, som båda valde att distansera sig från frågan. President Puigdemont borde inse att det egentligen är ett självständigt Katalonien som är en dålig idé, i alla fall just nu.