Begreppet ”tipping point” är bland det mest skrämmande i diskussionen om klimatförändringarna. Det har använts av forskarna för att beskriva den punkt, det gradantal eller den mängd koldioxid i atmosfären, där uppvärmningen ”tippar över”. Då det fortsätter att bli varmare även om alla utsläpp skulle upphöra. Klimatforskaren Tony Barnosky, professor vid universitetet i Berkeley, har liknat förändringen vid ett ägg som långsamt knuffas allt närmare bordskanten. Plötsligt får man ett helt annat ägg, det gamla kan inte återskapas. På samma sätt skulle det vara med klimatet.
Ingen vet om denna punkt verkligen existerar. Det har talats om fickorna av metangas som kan friläggas när polerna värms upp och permafrosten släpper. Men det råder oenighet om huruvida detta skulle kunna inträffa. De flesta rapporter som landade i slutsatser om en tipping point kom 2008-2010 och handlade om mängden is under sommaren i Arktis. Senare har andra forskare kommit till andra slutsatser. Men i båda fallen handlar det om spekulationer.
Klimatmötet i Paris (COP 21), som börjar nästa vecka, kan ta spjärn från en helt annan sorts tipping point. Nämligen det faktum att 2014 var hälften av alla investeringar i energi i förnybara bränslen, enligt International Energy Agency (IEA). Det är historiskt, och till skillnad från resonemanget om den globala uppvärmningen ovan kan man vara säker på att det verkligen är en tipping point. Fossila bränslen kommer inte tillbaka till sin dominerande ställning, utan ser ut att bli en parentes i historien.
Enligt World Energy Outlook 2015, som presenterades nyligen, kommer det att investeras 7 400 miljarder dollar i förnybara bränslen under de kommande 25 åren. Det är en obegripligt stor summa, nästan halva USA:s BNP. Ändå kan man nästan vara säker på att den är kraftigt i underkant då utvecklingen av förnybart de senaste åren gång på gång överträffat förväntningarna. Inte minst i Kina.
Kina, med världens största utsläpp av växthusgaser, antog 2011 en femårsplan med investeringar i förnybara bränslen på 97 gigawatt. Efter tre år hade man byggt nya anläggningar med en kapacitet på 225 gigawatt. Vindkraften i Kina är nu dubbelt så stor som i USA och andelen förnybart i Kina tros uppgå till 22 procent 2020. Med tanke på utvecklingen, att prognoserna som sagt hela tiden överträffas, är även detta säkert en underskattning.
Realiteten inför de tolv dagarna i Paris är ändå att länderna publicerat löften om utsläppsminskningar som innebär att man inte klarar tvågradersmålet, en uppvärmning på två grader Celsius jämfört med förindustriell tid. Den nuvarande takten innebär cirka 2,7 graders uppvärmning. Men detta kan ändras redan under Parisförhandlingarna, och sedan kommer målen att omförhandlas och omprövas med betydligt tätare intervall än hittills.
Den avgörande skillnaden mot tidigare är, eller borde åtminstone vara, att det inte längre kan ses som en stor uppoffring att minska utsläppen. Rättvisefrågan har dominerat klimatförhandlingarna det senaste decenniet. Utvecklingsländerna har ansett att västvärldens historiska utsläpp måste vägas in i åtgärderna. U-länderna, främst Kina och Indien, har inte velat offra sin ekonomiska utveckling och standardhöjning genom att ta på sig lika stora utsläppsminskningar som i väst.
Nu visar Kina att breda satsningar på förnybart är förenligt med hög tillväxt. President Xi Jinping konstaterade nöjt på G20-mötet i förra veckan att ekonomin går bättre och att tillväxten blir över sju procent även 2015. Och i Mexiko och Indonesien, liksom i alla länder mellan 33 breddgrader norr eller söder om ekvatorn, vet man numera att solenergi kan lösa energibehovet för hushåll och företag samtidigt som fattigdomen minskar.
Klimatförändringarna är verkliga och faran är inte på något sätt över. Ändå kommer världens ledare till det 21:a klimatmötet utan samma handfallenhet som tidigare, beredda att agera i stället för att obstruera. Vi befinner oss vid en tipping point, men av positiv karaktär.