Äntligen ett trendbrott. Den svenska skolan gjorde en stark uppryckning när den internationella jämförelsen av kunskaper, TIMSS, presenterades i går. Jämfört med för fyra år sedan presterade fjärdeklassare, åttondeklassare samt gymnasieelever klart bättre resultat i matematik. Åttorna gick också framåt i naturvetenskap. ”En arbetsseger för rektorer, lärare och elever”, säger utbildningsminister Gustav Fridolin (MP), som den här gången väljer att inte göra politik av skolresultaten.
Om bara en dryg vecka kan förbättringen bekräftas då nästa Pisa-mätning offentliggörs. Pisa och TIMSS mäter lite olika saker, och Pisa använder bara resultat från 15-åringar, men sammantaget ger mätningarna en tydlig indikation om nivån i OECD-länderna. Sverige har halkat allt längre efter sedan mätningarna började 1998 och ligger, trots denna uppgång, fortfarande under snittet i OECD.
Kommunaliseringen, friskolereformen, avsaknaden av betyg fram till åttonde klass. Det är bara att välja bland tänkbara förklaringar till problemen i den svenska skolan. Men högst trovärdighet har lärarnas försämrade status under fyra decennier, och den bristande fokuseringen på elevernas kunskap. Det var framför allt detta som det stora reformpaketet 2011 försökte åtgärda, med bland annat en ny läroplan, nytt betygssystem, lärarlegitimation och förstelärarreformen.
Många regeringar av olika färg har haft ansvar för skolpolitiken sedan 1960-talet. Debatten mellan de politiska blocken har ibland varit slängig i överkant. När Jan Björklund tillträdde som utbildningsminister 2007 hade han hög profil och gick till storms mot det han kallade flumskolan. Senare fick alliansregeringen problem med lärarlegitimationerna och initialt också med det nya betygssystemet. När Pisa-mätningen hösten 2013 visade på ett stort kunskapsfall hos eleverna var det många som högljutt kritiserade alliansens skolpolitik.
Men man kan nu konstatera att det finns en samsyn om huvuddragen i skolreformerna, om kunskapsskolan och lärarrollen. Och att Björklund sannolikt hade rätt när han för tre år sedan kommenterade den dystra Pisa-mätningen. Reformerna (från 2011) kommer inte att ge utslag förrän kring 2017, sade han då.
Inga reformer på 40 år, sedan allt på en gång. Den svenska skolan är både reformtrött och i behov av ytterligare reformer. Men det gäller att skynda långsamt och tänka långsiktigt. Den rödgröna regeringen gjorde tvärtom med lärarlönelyftet. Ett rejält lönelyft till en del av lärarkåren skulle ge snabba resultat att visa upp framåt nästa val. Men denna ogenomtänkta idé har orsakat skador som det kommer att ta tid att reparera. Lärarjobbet är ju ett lagarbete!
Bättre då med ökade stödinsatser för svaga skolor, där den nya regeringen flyttat fram positionerna. Oppositionen får hänga med på det tåget. Samsynen är definitivt en tillgång när skolan äntligen är på väg åt rätt håll igen. Om ytterligare sex år visar det sig vad dagens åtgärder har inneburit för skolresultaten.