Den politiska vänstern i Sverige har på ett sätt ett drömläge. Det är och förblir skämmigt att vara rik. De som faktiskt lyckas, genom att slita och göra karriär eller genom en företagsidé, förstår att det på något vis är känsligt. De säger saker som att ”det går ihop” eller att ”det blir stora kostnader också”. Volvo kombin duger gott liksom Sälen på sportlovet. Man ska inte sticka ut.
Om man blir miljardär är det svårare att dölja, som för Handelsstudenterna som grundade betaltjänsten Klarna. När Expressen ”kartlägger de tre Klarnagrundarnas lyxliv” (4/10) väljer dessa av förståeliga skäl att gå under jorden.
Vd:n och delägaren Sebastian Siemiatkowski är moraliskt skyldig bara genom att bygga ut ett redan stort hus, ett ”glaspalats”, mitt i ”villaidyllen Stocksund”. Det hjälpte inte att han enligt svensk modell lät sin fru stå på bygglovet med sitt födelsenamn. Vem behöver över 500 kvadratmeters boyta, är den underliggande frågan. Och det är fattiga som får betala för klinkers och parkett. Klarna har tjänat pengar genom att skicka 50 000 kunder till kronofogden de senaste tre åren, får läsaren veta.
I slutet av det långa reportaget kommer en kort intervju med Siemiatkowski. Han säger det självklara att det är ”bra att vi har ett system i Sverige där det finns någon konsekvens när man inte betalar”, angående kronofogden. Han får försvara sina pengar och sitt intresse för att bo fint, ”jag har det otroligt förspänt i livet”, och förklara varför han inte visar det mer, ”när det kommer till klockor och bilar så har jag inte det intresset”.
Han behöver inte förklara varför han har ett kapital och en inkomst som skulle kunna betala för ett stort antal undersköterskor. Den biten tar Jonas Sjöstedt (V) hand om och man måste säga att han gör det med viss vind i ryggen. Hans påstående att ”miljardärer ska betala” är allt annat än rimligt, både principiellt och med avseende på de inkomster som staten skulle kunna få. Men den som invänder har ändå en uppförsbacke.
Den utbredda synen på rikedom i Sverige påverkar betydligt fler politiker än Sjöstedt. Den får Socialdemokraterna att gå med på skattehöjningar, ibland mot bättre vetande, och den kan få en moderat finansminister att inte vilja slopa värnskatten för höga inkomster då detta vore ”provocerande” och ”ger fel signaler”, vilket Anders Borg upprepade gång på gång under sin tid.
Alla kan vara överens om att det är synd om personer som bara har garantipension, som tvingas leva på 8 000 kronor i månaden. Liksom att det inte är det minsta synd om dem som vältrar sig i pengar. Frågan är bara vilka slutsatser man bör dra. Hur gynnas så kallade fattigpensionärer av att rika beskattas mycket hårt? Och har de över huvud taget någon glädje av att rika ber om ursäkt för sin framgång?
Förre ordföranden i Svenskt Näringsliv, Leif Östling, bröt mot konventionerna med sitt bevingade uttryck ”vad fan får jag för pengarna?” i spåren av Panamaläckan för snart ett år sedan. Det föll inte i god jord, milt sagt, och han tvingades avgå. Men ganska snart började allt fler fråga sig: Vad är det egentligen vi får för pengarna?
Lika viktigt var att Östling vägrade skämmas. Han hade betalat cirka 30 miljoner kronor i skatt varje år och tyckte att det kunde räcka till både nya undersköterskor och höjd garantipension, och dessutom till att han själv kunde njuta av livet, för sina egna pengar.
I ett nytt skattesystem behöver en del kapitalskatter höjas, särskilt de som kopplas till bostäder. Skatten på arbete måste sänkas. Hälften kvar, Ingvar Carlssons och Bengt Westerbergs devis från 1991, är i dag en åsikt långt ute på högerkanten. Den borde tas till heders igen, liksom den liberala tanken att det är fattigdom som ska bekämpas, inte rikedom. I bästa fall skulle fler svenskar följa Östlings exempel och sluta skämmas över sin framgång, kanske till och med unna andra att lyckas, men det sitter nog fortfarande långt inne.