Det fanns en tid, närmare bestämt 1987, när tidningen Expressens ledarsida drev en kampanj för att bevara en telefonkiosk i Karbenning. Det är detta, samt att Europas första masugn byggdes i trakten på 1100-talet, som orten är mest känd för. Televerket ville lägga ner telefonkiosken för att för få ringde från den. Att driva en sådan fråga på ledarplats i landets största tidning kan tyckas märkligt, i synnerhet som ingen längre efterfrågar telefonkiosker, vare sig i Karbenning eller någon annan stans.
En förklaring var naturligtvis att Expressen vid denna tid gärna hittade udda frågor att skriva om eller driva, detta var en av flera. En annan är mer relevant. Man skulle kunna tro att Televerkets beslut bottnade i en ökad användning av mobiltelefoner. Sannolikt spelade det mindre roll. Jag hade i och för sig skaffat min första vid den här tiden, en tegelsten som var mer släp- än bärbar. Men de flesta var ännu lyckligt ovetande om vad som komma skulle.
Att färre ringde från telefonkiosken i Karbenning berodde snarare på att färre människor bodde i, och besökte, Karbenning.
Sveriges befolkning ökar hela tiden. Sedan 1987 har den ökat med nästan 18 procent. Men det är inte alla orter som får fler invånare, parallellt med folkökningen har vi en folkomflyttning. På orter där befolkningen hela tiden ökar är två av de största problemen brist på bostäder och brist på arbetskraft. Det senare kan även gälla andra orter än rena tillväxtorter visade konjunkturbarometern från Konjunkturinstitutet i förrgår.
I avfolkningsbygd är bostäderna billiga men jobben färre. Det är här kampen för en telefonkiosk kan få sin mening. I alla lokaltidningar hittar vi regelbundet protester mot nedläggningar. Skolan, affären, postkontoret, bensinmacken, bankomaten, och så vidare. En del av den service eller det utbud som försvinner gör det på grund av att kundunderlaget minskar. Andra gör det på grund av teknisk utveckling.
Ingen behöver längre en telefonkiosk. Postkontoret har ersatts av paketulämning i Ica, på betydligt mer generösa öppettider. Bankomaten blir onödig när allt betalas med kort.
Jag vet, många äldre vill fortfarande använda kontanter och betala sina räkningar över disk. Men för varje dag blir de färre eftersom datorvanan breder ut sig.
Och där hittar vi dagens glesbygdsproblem som i lika stor utsträckning är en möjlighet.
Om man ansluter datorn till en snabb internetuppkoppling, företrädesvis via fiber, skapas helt nya möjligheter för folk att bo och arbeta även utanför tätorterna. Mängder av arbetstillfällen är inte bundna till en fysisk arbetsplats utan kan utföras var som helst. Antingen helt och hållet eller vissa dagar i veckan. I områden med många fritidsboende kan man kanske arbeta från stugan fredag och måndag och sedan återvända till den fasta arbetsplatsen tisdag till torsdag.
Igår berättade UNT om hur de statliga bidragen för att bygga fiber börjar ta slut. Det handlar inte om inre Norrland den här gången utan orter som inte ligger alltför långt från en storstad som Uppsala. Men för dem som bor och arbetar där är det lika illa, om inte värre, att sakna bredband som att sakna en bankomat, ett postkontor eller en telefonkiosk.
Ett utbyggt fibernät är antagligen det mest effektiva och billigaste glesbygdsstödet vi kan erbjuda.