När det handlar om att positionera sig inför en opinion som man tror enbart är förmögen att se invandring som ett hot och en belastning tycks frågan just nu vara om det finns någon gräns alls. Stefan Löfven fick snabbt backa från sitt intervjuuttalande om att sätta in militären i våldsdrabbade förorter. Men det är polisen som ska bekämpa kriminalitet i alla dess former – militären har utbildning och kompetens för helt andra uppgifter.
Kommer Moderaterna att backa från Elisabeth Svantessons utspel nyligen om att ”redovisa kostnaderna” för invandringen – eller åtminstone nyansera det? Det borde partiet göra.
Ingen förnekar att det är kostnader förenade med invandring. Men som Svantesson uttryckte sig så var detta i princip allt som fanns att säga i ämnet. Inte med ett ord försökte hon i Dagens Nyheters intervju (den 9 februari) formulera sig på ett sätt som kunde hjälpa läsarna till någon egentlig förståelse av sakfrågan.
För det första: Svantesson slog fast att ”den invandring som vi har just nu är inte lönsam”. Kanske är det så. Men är det verkligen lönsamheten som har gjort att vi tagit emot flyktingar? Handlar inte flyktingfrågan i första hand om skyddsbehov, som givetvis kan vara starkare eller svagare och måste prövas individuellt?
Och innefattar inte begreppet invandring också utländska studenter som vill läsa i Sverige och kanske stannar kvar, utländsk kvalificerad arbetskraft som är till nytta i svenska företag eller män och kvinnor som är födda utomlands och har funnit kärleken i Sverige?
För det andra: I ett något längre perspektiv än ”just nu” så kan invandring mycket väl vara lönsam. Ett land med stängda gränser eller ett på förhand fixerat ”tak” för inflyttning stagnerar obönhörligen.
I ett land där invandring ses som något naturligt kan både infödda och inflyttade bidra till ökad företagsamhet, fler jobb, större handel och mer kreativitet och tillväxt. Att kalkylera exakta effekter i siffror år för år är givetvis omöjligt, men det är lika omöjligt att exempelvis kalkylera effekterna av allmän skolplikt eller högre utbildning.
För det tredje: Varför är det just de kostnader som vid varje tillfälle är förenade med just invandring som är så bekymmersamma? Varför inte kostnaderna för barnomsorg, äldreomsorg eller utbyggnad av storsjukhus?
Någon kanske svarar på en sådan fråga att det handlar om verksamhet som finns till för dem som redan bor i landet eller är födda här medan invandrare definitionsmässigt kommer utifrån. Men varje person som får uppehållstillstånd kommer ju också att vara bosatt i landet. Ska äldreomsorgen eller sjukvården förbehållas personer som är födda här? Vad får vi för samhälle då?
För det fjärde: Äldreomsorgen och sjukvården är bra exempel på verksamheter som inte skulle kunna bedrivas på en nivå som ens avlägset liknar dagens om vi inte hade invandring. Med stängda gränser så hade vi som alltid bott här aldrig kunnat förvänta oss den vård och omsorg som vi önskar och behöver när krämporna blir för många eller när vi behöver akut hjälp vid sjukdomar eller olyckor.
Vad betyder uttrycket ”inte lönsam” om vi tänker på invandrad personal inom hemtjänsten eller vården? Och om man medger att det är viktigt med bra och kunnig personal, oavsett vars och ens bakgrund, är det då inte rimligt att väga in också detta innan man påstår att invandring enbart är en kostnad för landet?
Förmodligen inser också Elisabeth Svantesson allt detta. Frågan är därför varför hon uttrycker sig som hon gör. Det är svårt att komma ifrån misstanken att det finns ett samband med andra utspel just nu, i liknande frågor, från moderat håll. Man tror att det finns en stor opinion som utan nyanser oroas av invandring och som sväljer vilka förenklingar som helst.
Det är möjligen begripligt, från en taktisk utgångspunkt. Men tänk om man underskattar sina egna väljare?
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör