Själv uttalade han sig i samma ordalag redan den 20 december 2014, i samband med en större SD- konferens. Han tillfrågades då av DN:s reporter Niklas Orrenius om innebörden av SD:s påstående att folket måste vara enhetligt för att demokratin och välfärdssystemen ska fungera.
Söder svarade med att lägga ut texten om bland andra judar och samer och hävdade att människor bara kan ha en nationell identitet – underförstått den som SD tillskriver dem. Annars, tror SD:s intellektuella elit, hotas samhället av splittring och sammanbrott. Söders uttalande i samma ämne nyligen var alltså inte tillfälligt och slumpmässigt utan speglade en väl förankrad åsikt inom SD.
Söder påstod 2014 – helt grundlöst – att de flesta med judisk bakgrund ändå har ”lämnat sin judiska identitet”. Därför skulle ”problemet” med flera identiteter vara löst när det gällde judarna – och i den mån det fanns judar som höll fast vid att vara både svenskar och judar så skulle de ändå kunna få vara svenska medborgare.
Generöst, kanske någon tycker. Men vad Söder egentligen sade, både 2014 och i förra veckan, var ju att någon annan än de berörda personerna - alltså Partiet, Sverigedemokraterna – anser sig ha rätt att bestämma vem jag och du och alla andra är. Själva bestämmer vi ingenting. Oberoende av sådant som medborgarskap, lojalitet och förankring i landet så tilldelas vi en identitet av ett politiskt parti som tar sig rättigheter som ingen annan har.
Det är naturligtvis lätt att se släktskapet mellan detta sätt att resonera och det som vi känner igen från uttalat rasistiska regimer genom historien – och lika lätt att inse hur absurt det hela blir eftersom verkliga människor aldrig går att dela in och skilja av från varandra på detta sätt. Men det finns en helt annan förebild för Söders resonemang, som på sätt och vis är ännu intressantare. Det handlar om det kommunistiska Polen och den antijudiska kampanjen 1968.
Polen under kommuniststyret var givetvis en diktatur, annorlunda än de högerextrema regimerna men likafullt en diktatur. 1968 pressades regimen av fraktionsstrider och av en växande längtan efter större intellektuell frihet. Den utväg som kommunistpartiets ledning såg var att spela på nationalistiska stämningar – inte baserade på medborgarskap eller hemhörighet i landet, utan på föreställningar om etnisk renhet och enhetlighet.
Man angrep följaktligen de få polska judar som överlevt Förintelsen. Dessa påstods nu vara ett hot mot de riktiga polackerna och sades delta i en internationell konspiration ledd av USA, Västtyskland och ”världssionismen”.
I diktaturen Polen hade medborgarna mycket begränsade rättigheter. Men judarna i Polen - före 1968 - behandlades på samma sätt som andra polacker. Någon skillnad gjordes inte i landets officiella politik.
Nu blev det annorlunda. Judarna var inte alls polacker. De var ”rotlösa kosmopoliter” – ett uttryck som förekom ofta i de kommunistiska regimernas propaganda när kampanjer mot judar skulle motiveras. I den egenskapen var de inte nationellt pålitliga och det polska folket skulle nu äntligen göra sig av med dessa människor som var främmande för landets civilisation och kultur. Judar i Polen drevs bort från sina arbeten, förlorade sina utbildningsplatser och ett stort antal gick i påtvingad exil, i många fall i Sverige.
Sverigedemokraterna har inte föreslagit några åtgärder för att börja särbehandla samer, judar eller andra. Men om partiet skulle få tillgång till den politiska makten så innebär dess politik att staten – under SD:s kontroll – tar sig rätten att bestämma vem som är svensk och vem som är något annat.
Bör statsmakten eller ett politiskt parti ha sådana befogenheter och vart leder det? Att den kommunistiska polska statsmakten ansåg det vet vi. Men Polen var alltså en diktatur.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör