Däremot hölls rådgivande lokala folkomröstningar i tre andra kommuner på valdagen den 9 september. I Tibro i Västergötland fick väljarna ta ställning till gymnasieskolans framtid. I Gislaved i Småland handlade det om placeringen av en ny simhall. Och i Strängnäs handlade omröstningen om nedläggning av skolor på landet.
Folkomröstningarna i Tibro och Strängnäs var ett resultat av det 1994 införda så kallade folkinitiativet. Detta instrument innebär att tio procent av de röstberättigade i en kommun kan begära att en folkomröstning hålls, om inte två tredjedelar av ledamöterna i kommunfullmäktige röstar emot.
Folkomröstningen i Gislaved var däremot resultatet av ett beslut direkt i kommunfullmäktige. Fem av fullmäktiges sju partier valde att lämna över beslutet om placeringen av en ny simhall till väljarna.
De tre exemplen är förvisso bara tre, men säger ändå en del som bör ha intresse för den som tror att folkomröstningar är den överlägset bästa formen för demokratiskt beslutsfattande.
I Strängnäs var frågan om landsbygdsskolorna redan avgjord i kommunfullmäktige. I kraft av folkinitiativet fick väljarna nu ta ställning till att antingen riva upp eller godkänna den beslutade förändringen. Föga oväntat blev det stor majoritet – 70,5 procent – för att låta allt vara som tidigare, medan 15,3 procent godkände de förändringar som beslutats.
Men valdeltagandet var bara 58,7 procent, att jämföra med 80 procent som deltog i kommunvalet. Och i detta val blev Moderaterna, som tillsammans med Socialdemokraterna står bakom de beslut som redan fattats, åter kommunens största parti. Valresultatet och resultatet i folkomröstningen drar åt olika håll och både M och S har förklarat att de fattade besluten ligger fast.
I Gislaved röstade 4798 väljare för ettt av två alternativ till placering av en ny simhall, medan 2918 röstade för ett annat. Ytterligare 2141 röstade men avstod från att ta ställning. Men totalt sett deltog bara 43 procent av kommunens röstberättigade i folkomröstningen, klart under de 50 procent som krävs för att den ska vara giltig.
De partier som drivit fram omröstningen fick alltså hela frågan i retur. Och om fördelningen mellan alternativen hade varit densamma, men med ett högre valdeltagande, så hade det ändå varit svårt att avgöra vad folkomröstningen egentligen visade.
I Tibro deltog 70 procent av de röstberättigade. Här fanns en klar majoritet, 58 procent, för att köpa in gymnasieutbildning från andra håll medan 29 procent ville att kommunen skulle satsa på en egen, kommunalt driven, gymnasieskola.
Det bör också observeras att det vinnande alternativet uttryckligen överlät frågan om en eventuell skattehöjning till kommunens förtroendevalda. Ibland har ju lokala politiker försökt driva kravet på folkomröstning också om skatten – en tanke som naturligtvis kan leda till att ett populärt förslag i en sakfråga får majoritet i en folkomröstning samtidigt som delvis samma, delvis andra, väljare säger nej till finansieringen.
Konsekvenserna av en folkomröstning kan lätt bli helt andra än vad tillskyndarna har tänkt sig. Resultatet i en folkomröstning kan vara oförenligt med resultatet i en annan. Valdeltagandet kan bli både högt och lågt. Finns fler alternativ än två så uppstår lätt stora tolkningsproblem – som vid den svenska kärnkraftsomröstningen. Väljarna kan vilseledas om vad alternativen egentligen innebär – som allt fler menar skedde i den brittiska folkomröstningen om Brexit. Och många röstande kan låta sitt val avgöras av helt andra frågor än den som verkligen ställs – vad man tycker om regeringen, om invandringen, om skattetrycket eller vad som helst.
Folkomröstningar är inget demokratiskt universalmedel. Den normala ordningen bör också i fortsättningen vara att de valda politikerna får besluta och ta ansvar för sina beslut. Till skillnad från väljarna kan de röstas bort i nästa val.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör