Det tror det statliga Kulturrådets generaldirektör Staffan Forsell. Hans svar på en fråga från Svenska Dagbladets Ola Wong i lördags vittnar om stor politisk aningslöshet.
Ola Wongs reportage handlar om hur representanter för ett antal mindre förlag reagerar på rekommendationer från Kulturrådet och kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) om vilka aspekter som bör betonas när litteraturstödet delas ut. Där finns förvisso ett kvalitetskriterium. Men utöver detta finns rekommendationer om mångsidigt utbud, ”internationellt och interkulturellt perspektiv”, jämställdhet samt tillgänglighet (att människors skiftande förmåga att ta del av litteratur beaktas).
Kraven formulerades under den förra rege-ringens tid. Som ett resultat av #Metoo-debatten har kulturministern nyligen uppdragit åt Kulturrådet att se till att också frågan om sexuella trakasserier blir en fråga för all kulturverksamhet i landet.
Det är inget fel i sig på något av dessa kriterier. Det som är fel är att de över huvud taget formuleras och kopplas till det statliga kulturstödet. Varför ska bokförlag och andra företag och institutioner utsättas för pekpinnar av detta slag? Är de inte fullt kapabla att prioritera själva?
Och är inte en av poängerna med en fri förlagsmarknad att olika förlag kan göra olika prioriteringar? Eller som David Stansvik på förlaget Nya Doxa uttrycker det: ”Om alla ger ut böcker om mångfald i stället för andra böcker, då blir ju mångfalden mindre.”
Att den förra regeringen och den nuvarande tydligen är överens om kriterierna är i detta sammanhang helt ointressant. Man kan inte reducera det fria litterära skapandet till en uppsättning politiska värderingar, inte ens när det gäller frågor där de flesta partier drar åt samma håll. Politik är en aspekt av livet och verkligheten, och inte nödvändigtvis den viktigaste.
Och en vacker dag kan vi ha en regering av helt annat slag och en kulturminister som vill formulera helt andra kriterier för statens stöd till litteratur och andra former av kulturskapande. Sådant blir lättare att genomföra om det redan tidigare varit allmänt accepterat att politiska kriterier ska spela roll när litteraturstödet delas ut.
Varför har förlagen, fram till nu, ändå funnit sig i detta? I Ola Wongs reportage konstaterar Kristoffer Lind på förlaget Lind & Co att ”alla” – teaterchefer, museichefer och andra – har ett starkt intresse av att hålla sig väl med Kulturrådet och departementet. Så är det säkert.
”Om demokratin vill något, då är det vårt uppdrag att genomföra det”, säger Staffan Forsell sist i reportaget.
Han säger demokratin, men menar den politiska makten. Har ingen av hans politiska uppdragsgivare tänkt tanken att i en demokrati är statens uppgift att skydda det fria skapandet, inte att styra det?
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör