Så skriver författaren och kulturjournalisten Magnus Utvik, tidigare medlem i Vänsterpartiet, i Expressen. Utvik utkommer i dag med boken Partiet på kant med (V)erkligheten (Carlssons förlag), om Vänsterpartiets bristande solidaritet med kommunistdiktaturernas offer i Östeuropa.
Många V-medlemmar vill nog gärna tro att partiet sedan länge befriat sig från denna barlast. I den interna mytbildningen hänvisas till hur C H Hermansson tog avstånd från ockupationen av Tjeckoslovakien för i dagarna 50 år sedan, den 21 augusti 1968. Men det skedde alltså kort före valet samma år och bara några månader senare backade Hermansson hela vägen.
En del tror nog också att V, då under namnet VPK, stödde den demokratiska fackföreningsrörelsen Solidaritet i Polen. I verkligheten gjorde man sitt bästa för att undvika alla uttalanden som innebar kritik av det polska kommunistpartiet. Och ungdomsförbundets ledning jämförde i ett beryktat uttalande KSS/KOR, Solidaritets närmaste föregångare, med de nazistiska SS-trupperna. Bokstavskombinationen SS var ju bekant.
Kontakterna med diktaturen i Östtyskland upprätthölls bokstavligen ända fram till murens fall 1989. Intresset för de baltiska staternas frigörelse från sovjetmakten 1990-91 var obefintligt. I våra dagar möter man stöduttalanden för regimerna på Kuba och i Venezuela. I många partilokaler hänger alltjämt bilder av Lenin, sovjetkommunismens skapare, som om ingenting hade hänt. Utvik visar att det ord som ligger närmast till hands när det gäller att bedöma Vänsterpartiets historia inte är solidaritet utan kontinuitet.
Utvik listar fyra åtgärder som är nödvändiga för att Vänsterpartiet ska komma ifrån denna historia av svek mot förföljda människor. Man måste hålla rent mot kvarvarande stalinister och diktaturvänner. Man måste börja tala om offren för de kommunistiska regimerna i stället för att undvika ämnet. Man måste erkänna att man svek demokratirörelser som Charta 77, Solidaritet och andra. Och man måste ställa frågan hur man i dag kan gottgöra dem som föll offer för partiets tystnad.
Det är en tung uppgift. Många partimedlemmar har bidragit till tystnadskulturen eller aktivt spridit en falsk bild av de demokratiska rörelserna. Det förklarar också varför den ”vitbok” som skrevs efter Sovjetunionens fall aldrig blev någon startpunkt för en genomgripande självprövning. De ideologiska reflexerna sitter i. De som vänder sig mot förtryck i de länder där ”folket och arbetarklassen” påstås ha makten kan bara vara spioner, högerextremister eller agenter för USA-imperialismen. Så blir det som det blir.
Jonas Sjöstedt har lyckats skapa en större personlig trovärdighet i demokratifrågor än sina företrädare. Men han leder inte desto mindre ett parti där många väljer att blunda för historien.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör