Den inre, strukturella, överensstämmelsen mellan dem är desto mer påtaglig. Det handlar om rörelser, världsliga eller religiösa, som drömmer om ett ”rent” idealsamhälle fritt från avvikelser och komplikationer, som tror att de står i ett speciellt förbund med ”historien” och som ser andra uppfattningar som antingen uttryck för ond illvilja eller som led i en konspiration för att förhindra att ”sanningen” kommer fram. Om dessa rörelser tar makten betraktar de sitt maktinnehav som oåterkalleligt – att lämna makten ifrån sig vore liktydigt med att låta det onda ta över.
Låter det teoretiskt? Det är det inte. Vår egen tids historia har många exempel på hur sådana föreställningar har förvandlats till blodig praktik. I en belysande formulering beskriver filosofen Karl Popper detta som ”canvas-cleaning” – alltså som föreställningen att man kan starta om hela samhällets utveckling från noll, precis som en målare kan börja med en helt tom duk.
Popper konstaterar bistert att denna föreställning, förutom allt annat, också är kunskapsteoretiskt ohållbar. Det finns inget sådant som en helt tom duk. Också den mest nyskapande konstnär har föreställningar, erfarenheter och idéer som på olika sätt påverkar arbetet.
Men när det handlar om verkliga mänskliga samhällen blir föreställningen om den tomma duken katastrofal på riktigt. Om duken, samhället, verkligen ska bli helt tom, helt redo för den stora förvandlingen, så måste de verkliga människor som står i vägen försvinna. Ibland tror man att de kan omskolas så att alla spår av gamla tänkesätt försvinner. Oftast handlar det om att de måste dödas.
De röda khmererna i Kambodja hade en dröm om ett ”ursprungligt” kommunistiskt bondesamhälle, ”fritt” från inflytande från omvärld och modernitet. För att åstadkomma detta måste de människor som bar på kunskaper om den moderna världen, som kunde främmande språk - eller som bara hade glasögon - utplånas. Mellan 740 000 och 1,7 miljoner människor dog under De röda khmerernas tid vid makten 1975 – 79 till följd av undernäring, tvångsarbete eller rena avrättningar. Det motsvarade mellan 10 och 25 procent av Kambodjas hela befolkning.
Kulturrevolutionen i Kina 1966 - 76 hade en liknande målsättning. Alla former av kulturyttringar, inhemska lika väl som utländska, som på minsta sätt avvek från kommunistpartiets världsbild och propaganda skulle utplånas, tillsammans med de människor som bar upp dem. Antalet döda är okänt, men miljontals människor fick sina liv förstörda.
Under tvångskollektiviseringen av jordbruket i Sovjetunionen användes en retorik av samma slag. Man skulle utplåna ”kulakerna” (bönder som hade något mer än de allra fattigaste) ”som klass”. Det betydde i praktiken att miljontals människor medvetet svältes ihjäl. Denna politik kom att smälta samman med ambitionen att också utplåna motstånd av annat slag. Ukrainare, ester, letter och litauer är bara några som fick uppleva vad detta innebar. Den ljusa framtiden förutsatte att inga spår av den gamla tiden fanns kvar i form av människor som kände till något annat än kommunistiskt styre.
Att påminna om att nazismens ”tusenårsrike” förutsatte att nationen renades från judar, romer, homosexuella, utvecklingsstörda och andra kan möjligen förefalla överflödigt. Men poängen i detta sammanhang är föreställningen att man skulle kunna skapa ett helt nytt och annorlunda samhälle, där alla människor motsvarade den egna ideologins föreställning om rasens renhet. Drömmen om den absoluta ”renheten” förenar alla extrema våldsideologier.
I den helt nya värld som terrorsekten IS vill skapa ska både minnet och kunskapen om tidigare kulturyttringar och de människor som har andra trosföreställningar än sektens egna utplånas – eller förslavas. Åter är den inre logiken densamma: Men kräver absolut ”renhet” och utlovar ständig och dödlig kamp mot allt mänskligt som avviker från normen.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör