I december 2013 fick ambassadör Tomas Bertelman den förra regeringens uppdrag att analysera Sveriges försvarspolitiska samarbeten och hur dessa förhåller sig till målen om effektivitet, solidaritet och nationell suveränitet. Utredningen presenterades i oktober förra året.
Bertelmans slutsats var att det råder en växande motsättning mellan de tre mål eller dimensioner som anses vara grundläggande för vårt samarbete med andra. Han föreslog därför att konsekvenserna av ett fullvärdigt Natomedlemskap skulle studeras – helst i samarbete med Finland.
Det nordiska samarbetet är omfattande, men begränsas av att flera länder är Natomedlemmar och mest ser samarbetet i Norden som ett komplement. EU har en stor och övergripande säkerhetspolitisk betydelse, men inga försvarsrelaterade uppgifter och vårt medlemskap har ingen inverkan på vår försvarsförmåga.
Det har inte heller FN eller den europeiska säkerhetsorganisationen OSSE. Däremot har Sverige deltagit i alla större Natooperationer under FN-mandat under de senaste 20 åren. Ramen för detta kallas Partnerskap för fred, PFF, och vi har i dag en förmåga till samverkan med Nato och Natoländer som är fullt i nivå med den som vi skulle ha haft om vi själva vore medlemmar.
Räcker det då inte med partnerskapet? Det är en vanlig tanke, som kan tyckas ge en god grund för att avvisa tanken på medlemskap i Nato. Men Bertelman pekar på ett antal omständigheter som komplicerar bilden.
Rysslands aggression mot Ukraina har förändrat förutsättningarna både för Nato och för de länder som har ett partnerskapsförhållande till Nato. När Ryssland väljer att strunta i den säkerhetsordning man själv varit med om att bygga upp efter det kalla krigets slut så betyder det att Nato måste fokusera på sina kärnuppgifter, Och de är att kollektivt försvara medlemmarna mot aggression. Länder som står utanför kommer då ofrånkomligen i andra hand. För Sveriges del kan ställningen utanför Nato innebära ett ökat beroende av tekniskt eller annat samarbete direkt med USA.
Förändringen påverkar sannolikt också hur många Natomedlemmar ser på partnerskapsländerna. Dessa är över 40 och finns i många olika delar av världen. Helt naturligt finns en oro för att partnerskapen ska urholka alliansens sammanhållning och förmåga att upprätthålla sina garantier för medlemsstaterna i händelse av en kraftigt ökad spänning i Europa. De baltiska länderna ser gärna att Sverige och Finland är med i Nato men kan mycket väl se på ett fortsatt partnerskap med viss oro.
Samtidigt innebär det skärpta läget kring Östersjön att både Sverige och Finland nu är mer militärstrategiskt relevanta, både för Nato och för Ryssland. Om Nato tvingas försvara sina baltiska medlemmar så kommer troligen också våra länder att beröras. Ryssland skulle i ett sådant scenario ha ett starkt intresse av att Nato inte kan använda svenskt territorium i samband med försvar av Baltikum. Vi kommer att förknippas med Nato, men kan inte automatiskt räkna med Natos skydd – något som i själva verket kan sänka tröskeln för ett angrepp mot oss.
Natofördragets artikel 5 handlar om gemensamma försvarsåtaganden men är, som professor Ove Bring visar i en bilaga, inte mer folkrättsligt bindande än EU:s Lissabonfördrag och den solidaritetsförklaring vi själva har antagit om insatser till stöd för andra EU-länder eller nordiska länder. Vid en konflikt kommer vi att vara beroende av samverkan med andra för att försvara oss effektivt. Men vi vill ändå inte, av suveränitetsskäl, ansluta oss till den kollektiva skyddsmekansim som ett Natomedlemskap skulle innebära.
Finlands betydelse för Sveriges vägval belystes av Bo Pellnäs i UNT den 5/6. Men oklarheten går inte att resonera bort. Man kan välja att leva med den. Upphävas kan den bara genom att vi överger både solidaritetsförklaringen och de samarbeten vi har sedan länge – med deras betydelse för vår egen försvarsförmåga - eller att vi (och Finland) ansluter oss fullt ut.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör